Kvinnors rättigheter heta i valet trots fängelsehot

– Vi ser det som en seger. Vi har tvingat dem att tala om det, säger Azadeh Faramarziha, 30, aktivist i kampanjen En miljon underskrifter.

Tillsammans med Hoda Aminian småspringer hon nerför en sidogata till Tajrishtorget i norra Teheran.
– Vet ni att ni är diskriminerade i lagen? frågar Hoda Aminian tre äldre kvinnor.

De tittar på broschyren hon sträcker fram och skyndar vidare utan ett ord.
– Skriv på vårt upprop! Ta åtminstone broschyren! viskropar hon efter dem.

En vithårig liten dam kommer hasande i tofflor med en korg på armen.
– Jag vet allt om det där, muttrar hon bakom Hoda Aminians rygg, men jag har inget behov av att skriva på något upprop.
– Gör det för dina systrars skull! För dina döttrar! tjatar Hoda Aminian, men damen bara skakar på huvudet.

De fortsätter in i ett parfymeri. Den unge mannen bakom disken flinar.
– Kvinnor utanför Iran har det sämre. De måste jobba mer, även i jobb som inte passar dem, där de inte är säkra. Er kampanj är inte vettig, säger han.
– Det är väl vettigt att man själv bestämmer om man vill jobba eller inte. Varför ska kvinnor vara utestängda från vissa arbeten? säger Hoda Aminian och håller fram namnlistan.

Medan de fortsätter käfta står en ung kvinna i Versacesjal och lyssnar med ryggen till medan hon tittar på hårklämmor. Hon vänder sig om, drar åt sig listan och skriver på.

De vill inte berätta hur många namnteckningar de fått ihop förrän de når en miljon. Som mest har de fått 605 stycken på en dag.
– Det är mycket folk uppe i bergen på helgerna. Dit kommer inte polisen, så då man kan få många, säger Azadeh Faramarziha.

Om kampanjen är legal eller illegal är svårt att veta. Ibland tolereras de, men många aktivister har gripits och flera dömts till fängelse.
– Vi är rädda, såklart. Ingen vill bli fängslad. Men om vi inte kämpar för våra egna rättigheter, vem ska göra det då?

De sluter upp i Mehdi Karroubis demonstration. Den 72-årige prästen är den mest radikala kandidaten och har knappast någon chans att vinna dagens val. De ska tåga till Vali Asr-torget, en sträcka på flera kilometer. En tunnhårig man i vita jeans går baklänges och skriker i megafon:
– Befria Irans kvinnor!

En som gärna vill bli befriad, eller snarare lämnad i fred, är Kaani, 27-årig översättare från en medelklassförort i västra Teheran. Hon har också skrivit på Miljonkampanjen.
– Jag vill bara bestämma själv vad jag ska ha på mig. Det är min rättighet som människa, säger hon.

Hennes klädsel är en viktig statlig angelägenhet. För ett år sedan åkte hon fast.
– När jag parkerade bilen vid köp- centret kom två män och två kvinnor från moralpolisen och sa att jag måste följa med, för min rock var för kort. Det är den inte alls, sa jag. Jo, och för tajt, sa de.

Hon tar på sig de oanständiga kläderna: vida byxor, en vit dubbelknäppt kappa som går en bra bit ner på låret, en rejäl svart sjal på huvudet. Hon slår ut med armarna:
– Titta. Visar jag min kropp?

I en stor sal hos polisen satt fullt av flickor och kvinnor med felaktiga kläder. Kaani fick fylla i en blankett. Sedan måste hon hålla upp en skylt med sitt namn och registreringsnummer framför bröstet.
– Varför skulle jag bli fotograferad som en brottsling? Det var helt galet. Jag hade ju inte gjort något.

Poliserna ville att en familjemedlem skulle komma med anständiga kläder åt henne. Tills slut fick hon ändå slinka ut bakvägen.
– Tänk att en man ska sitta och tänka ut att hit – hon pekar på låret – är lagom, just fyra fingrar ovanför knät är den minsta tillåtna längden på en kappa. Och på vintern får vi inte stoppa ner jeansen i stövlarna. För dem är tydligen stövlar sexiga.

Sitt demokratiska sinne har Kaani efter sin far, säger hon. Klädreglerna är de enda av de diskriminerande lagarna hon känt på sitt eget skinn. Men framför henne väntar äktenskap.
– Många säger före bröllopet: du är fri, du bestämmer själv. Sedan ändrar de sig. Min pojkvän säger också så, men när vi går ut klagar han på mina kläder, han tycker jag visar för mycket.

Gifta sig med honom vågar hon inte. Lämna honom vill hon inte. Efter fyra års diskussioner och förhandlingar gick de till familjerådgivningen.
– De sa att vi måste göra slut. Men vi älskar varandra, säger hon.
– Jag hoppas han förändras. Men jag tror inte det.

Hennes hopp är större när det gäller samhället i stort. Kvinnor är i majoritet bland universitetsstudenterna. Det är en början, tror hon.
– De som saknar utbildning känner inte ens till sina rättigheter.

Kaani heter egentligen något annat. Eftersom det är olagligt att visa sig på bild utan påbjuden islamisk klädsel vågar hon inte ha med sitt riktiga namn.