"De har stulit våra röster"

TEHERAN. När beskedet om valsegern kom tidigt i lördags morse märktes ingenting på gatorna. Mycket folk ute – men inget firande.

På Mousavis kampanjkontor på Noorbakhsh-gatan satt några av de studenter som affischerat, skickat ut kedje-sms, ropat slagord och värvat väljare förgäves.

– De har smutsat ner våra id-kort. Jag vill ha tillbaka min röst, sa Kian, 20 år, med ett smalt, grönt sidenband runt höger handled.

Farzaneh, 19, kom inrusande med andan i halsen:

– Jag fick inte rösta! De sa att det var något fel på mina papper. Och i min röstlokal fanns bara Ahmadinejads valövervakar, inte Mousavis!

Hon gick fram och tillbaka med armarna i kor över magen.

– Om folk vet värdet av sina röster så går de ut på gatorna, sa Kian.

Länge verkade det inte så. Staden var tyst. Allra tystast var det på den avspärrade gatsträckan framför inrikesministeriet. En kvinna hostade. De var öronbedövande. Soldater och poliser svängde sina batonger i trä respektive gummi i små grupper på den tomma gatan. På trottoaren mittemot gick folk fram och tillbaka, in och ut i affärer eller bara stod. Alla tittade tyst på varandra, på soldaterna och den palatslika betongbyggnaden.

En kvinna stannade till vid oss på trottoaren. Hon darrade.

– De har stulit våra röster, sa hon nästan ohörbart.

En man som passerade oss väste i mungipan:

– Nu har det blivit en diktatur.

När vi hade stått i alla affärerna och passerat soldaterna flera gånger tog vi en sväng runt en bakgata.

Ett skott small av. Runt femtio människor kom rusande runt hörnet: unga, gamla, mammor med barn vid handen.

– De skjuter i luften, sa en ung man.

Grupper på mer än sju personer var inte längre tillåtna.

– Om han är vald av folket, varför måste de skjuta? sa en äldre dam med matkassar i händerna.

Fler skott. Mer springande människor, panikslagna. Runt hörnet en bit bort stod några militärpoliser i mörkgröna uniformer. De gjorde en framryckning. Alla sprang. Då började stenarna regna.

En hysterisk kvinnoröst skrek uppifrån:

– Ner, ner med diktatorn!

Stenregnet tätnade. Vi sprang.

Efteråt sa vår tolk och en annan person att de sett soldaterna kasta de knytnävsstora stenarna.

Under seneftermiddagen samlades tusentals demonstranter på olika håll i staden. Sopvagnar stacks i brand. En liten flicka i rosa linne sprang mellan eldarna hand i hand med sin pappa.

Fler sorters polisuniformer dök upp, nu mer skottsäkra västar och gasmasker. De kastade tårgasgranater och slogs med batongerna. Det var svårt att urskilja någon strategi. De verkade inte veta vad de skulle göra. Inte demonstranterna heller, de blandades med flanerande familjer och unga par, som inte låtsades om att de befann sig i en krigszon.

Sent på kvällen märktes fortfarande inget firande. Revolutionsgardisterna Basij körde sina motorcyklar uppför Vali Asr med dragna basebollträn. De skrek "hizbollah", Guds armé.

– Det är en tragedi, sa Hadi Samer, 26-årig filmregissör och saxofonist, som såg dem passera tillsammans med vännen Shirin, 25, skådespelerska.

Han har aldrig röstat. Hon röstade på Maousavi.

– Jag är chockad, sa hon tyst, orkade knappt prata.

– Vi är på väg mot ett inbördeskrig. Folket mot myndigheterna, sa han.

– De dödar oss. För några år sedan hade jag femtio vänner. Nu har jag jag en. Resten har begått självmord, dött i överdoser eller flytt utomlands.

Fotnot. Kian, Farzaneh och Shirin vågar inte framträda med sina efternamn av rädsla för repressalier.