Vad händer när vi inte längre ser?

Flödet av information från Iran har minskat till en rännil, som till allt större del består av uppgifter som är omöjliga att kontrollera.

I går kom beskedet att utländska journalister inte längre får arbeta i Iran. Men redan innan det slutgiltiga valresultatet kom i lördags sattes anslag upp på vårt hotell från Islamiska republikens ministerium för kultur och vägledning. Inga press­visum skulle förlängas, stod det, eftersom det inte skulle bli någon andra valomgång.

Samma dag gick människor ut och demonstrerade i tusental mot valresultatet. Det berättade de statliga nyhetssändningarna inget om. Däremot ägnades ett längre inslag åt en trafikolycka med sex döda i den indiska delstaten Gujarat.

Både då och i söndags log främlingar menande mot varandra och vågade sig på en och annan kommentar.

– Jag tror röstsiffrorna var omvända. De har bytt namnen rakt av, sa en äldre man på flygplatsen, högt så att alla kunde höra.

Jag tror inte han skulle göra det i dag. Tystnaden sänker sig över Iran.

När jag söker kommentarer om Väktarrådets beslut att räkna om vissa röster meddelar pr-avdelningen på Teherans universitet att professorn jag frågar efter är okänd där.

Flera aktiva i Mousavis kampanj som hjälpt oss på plats i Teheran vågar inte längre ha kontakt, meddelar de via gemensamma bekanta. De är rädda att deras telefoner är avlyssnade.

Andra kontakter som jag bett om hemnumren till, eftersom fasta telefoner verkar fungera stabilare, svarar att de mejlar information om de kan. För några dagar sedan blev de gärna intervjuade.

Kanske bär de samma oro som jag: att omräkningen av röster bara ska leda till att valresultatet bekräftas. Oavsett om siffrorna är sanna eller falska lämnar det fältet fritt för att slå ännu hårdare mot de oppositionella.

Vi har sett vad den iranska staten gör mot sina medborgare inför hela världens ögon. Vad händer när vi inte längre ser? När de utländska journalisterna körts ut, när nätet och telefonerna stängts ner?

Leila, en 25-årig musiker som jag spelade basket med i en glåmig förort till Teheran för några dagar sedan, skriver i ett av de mejl som kommer igenom spärrarna:

”Just nu kan jag inte tänka på något annat än hur vi ska få våra rättigheter. Snälla, gör något. Som journalist är det din plikt att berätta sanningen.”

Det blir allt svårare att utföra den plikten.

Leila heter egentligen något annat.