Tusentals riskerar sina liv för drömmen om Europa

MAROCKO. Kropparna hittades i gryningen. Två svarta män i trasiga flytvästar. Ingen vet varifrån de kom. Men det råder ingen tvekan om vart de var på väg. Europa.

Det är bara en dryg mil över Gibraltar sund. Från kyrkogården Santa Catalina ser den spetsiga klippan på andra sidan vattnet ut som en pyramid. Det känns nästan som att det går att ta på den.
– Jag begravde dem utan att veta vilka de var, suckar prästen Francisco Correro. Det är en skam.

På väggen i hans kala tjänsterum hänger ett porträtt av påven Benediktus och en oljemålning av Jesus med törnekronan.

Var de två männen han höll mässa för häromdagen kristna? Fader Correro rycker på axlarna.
– Det finns bara en Gud. Jag begraver dem alla i hans namn.

Åttio gravar utan namn finns det på Santa Catalina. Åttio människor som miste livet för drömmen om Europa.

Här i spanska Ceuta får de döda på katolskt vis sin sista vila i murade gravar, staplade på höjden, likt förvaringsboxar på en tågstation. Nästan alla är smyckade med blommor och skulpturer. Utom de åttio namnlösa.
– Vi lägger alltid de svarta i översta raden, säger kyrkogårdsvaktmästaren. Det kommer ändå aldrig någon för att sörja dem.

Det är bara två dygn sedan Jiscard Mekontso räddades ur havet. Hade inte den spanska kustbevakningens helikopter fångat den sjunkande gummibåten med sin strålkastare så hade han varit död.

Men det är som om han inte längre bryr sig om vilket.
– Döden skrämmer mig inte längre, säger han. Jag har varit med om så mycket. Kanske är döden en befrielse?

Vi sitter på en bänk i flyktingförläggningen Ceti i utkanten av Ceuta. Det är här de hamnar som lyckas ta sig förbi de marockanska gränsvakterna och över de dubbla taggtrådsstängslen som EU har bekostat.

I de trånga korridorerna mellan de fullpackade bostadsrummen hänger tvätt på tork. Småbarn leker. De vuxna väntar, planlöst.

De kommer från hela Afrika. Nigeria, Mali, Kamerun, Algeriet och Nigeria. Och Rwanda, som Jiscard Mekontso.

Medan han berättar om sin långa resa begraver han om och om sitt ansikte i händerna och tittar sen upp med trötta, rödkantade ögon. I pannan och på båda kinderna har han djupa ärr. Dem fick han som barn.

Det var i Rwanda för femton år sen. I folkmordet där nästan en miljon människor hackades ihjäl med ma-chete utplånades hela Jiscards familj.
– Alla dog. Det var ingen kvar mer än jag.

Då var han åtta år. Med flyktingströmmar som han själv knappt minns flöt han genom Afrika. Kongo. Kamerun, där han tiggde sig fram, men tidvis fick ströjobb. Så Marocko, där drömmen om Europa föddes på allvar.
– I Rabat berättade folk att det är lätt bli rik i Europa, säger han. Jag ville dit. Jag såg bilder på folk som åkte rullskridskor i Madrid. Det verkade så fritt.

I Tanger, vid kusten, fick han kontakt med flyktingsmugglare.
– Vi var många som gömde oss i skogarna i bergen utanför staden. En natt kom de och hämtade oss. De tog oss till stranden. Jag fick plats i en gummibåt. Vi var fyra killar. Jag kände ingen av de andra.

Jiscard betalade 160 euro, som han lyckats tigga ihop, till smugglaren.
– Han pekade ut några ljussken på andra sidan sundet. ”Paddla dit”, skrek han. ”Där ligger Spanien.” Så vi paddlade ut på havet.

Men de fyra männen fick knappt plats i gummijollen. Två av dem satt med benen i vattnet. Efter ett tag upptäckte de att ventilen till båten var trasig.
– Luften läckte ut. Så vi fick turas om att paddla och pumpa in ny luft. Strömmarna tog oss. Vi drev iväg och till slut var det ingen luft kvar i båten. Jag var säker på att vi skulle dö.

När Jiscard hörde helikoptern smattra i luften och strålkastarna träffade honom i ansiktet hade han redan gett upp. Och nu, två dagar senare? Jiscard Mekontso ser sig omkring på förläggningen bland alla de okända människorna som delar hans öde. Ingen av dem känner han. I Europa har han ingen. Och Rwanda är inte längre hans hem.
– Jag vill till Spanien. Arbeta. Tjäna pengar. Få en egen familj.

I juli tar Sverige över ordförandeskapet i EU. Då tänker regeringen sätta flyktingpolitiken högt på dagordningen.

Den franske presidenten Nicolas Sarkozy har lagt fram en migrationspakt som de 27 medlemsstaterna ska bygga vidare på: Asylsökande ska fördelas jämnare (vilket Sverige välkomnar). Arbetskraftsinvandringen ska öka. Och den illegala invandringen bekämpas effektivare.

Ett av målen är att hejda den ström av människor från Afrika som söker sig till Europa för ett bättre liv.

På senare år har Marocko, Tunisien och Libyen blivit viktiga transit-länder. Ingen vet hur många som dött när de försökt ta sig över havet till Kanarieöarna, till spanska fastlandet över Gibraltar sund, till italienska Lampedusa och till Malta. Men det rör sig om tusentals. Enligt IOM (International organization for migration) omkom över trehundra afrikaner vid ett enda tillfälle när fyra överlastade båtar i mars överraskades av en sandstorm utanför Libyens kust. Tjugo räddades. Bara 28 drunknade återfanns.

För att hjälpa medlemsländerna att patrullera sina vatten har EU bildat gränspolisen Frontex. Unionen lägger också stora summor för att bistå transitländerna med att stoppa illegala immigranter.

När hundratals desperata afrikaner i oktober 2005 stormade gränsen till den spanska enklaven Ceuta i Marocko öppnade militären eld. Fjorton människor dödades.

Sen dess har EU satsat 30 miljoner euro på att bygga två parallella sex meter höga taggtrådsstängsel med värmekameror och sensorer, runt Ceuta och enklaven Melilla.

I januari i år sköt marockansk polis ihjäl en man och sårade flera andra när åttio flyktingar från Kamerun och Nigeria försökte klättra över staketet runt Melilla. I mars hittades en död man mellan Ceutas två gränsstaket, enligt polisen hade han krossats när han försökt hoppa.

I maj begravdes kropparna av två okända afrikaner som flöt i land i samma enklav.

Stigen uppför berget är brant. Det surrar av insekter i buskagen. Men vår vägvisare vänder sig om och vinkar oss ihärdigt framåt.

Plötsligt står vi vid de första hyddorna. De är byggda av presenningar och plastskynken som spänts mellan grenarna. En rostig badrumsspegel hänger i ett par snören. Mellan grenarna skymtar vi havet, långt där nere.

I mer än ett år har Rocky Ghotra och hans vänner bott i lägret. Femtiofyra sikher från Punjab som drömde om Europa, men fastnade på vägen.

De bjuder på te i plastmugg och vi tränger in oss på de solkiga madrassen i en av hyddorna. Det är varmt och luktar smuts.

Hur hamnade de här – femtiofyra indier i det nordligaste Afrika?

Rockys resa började för två och ett halvt år sen i hemstaden Haryana. Där lämnade han sina föräldrar och yngre bröder.
– Jag sålde allt jag ägde och satte mig i skuld. En agent lovade att ta mig till Europa. Men han lurade mig. Jag blev dumpad i Casablanca.

Familjen var inte särskilt fattig. Men Rocky ville ha ett bättre liv. Han var 21 år och arbetslös när han gav sig av.

Ensam och utan pass i Casablanca hamnade han i klorna på kidnappare.
– Det var svarta män. De tillhörde någon maffia. De låste in mig i ett rum och slog mig och sa att min familj måste skicka pengar till dem. Men min familj har inga pengar. I tre månader fick jag bara vatten och bröd. Till slut gav de upp och släppte ut mig.

Rocky Ghotra tog sig norrut via Rabat till Tanger. Där övertalade han en marockansk grönsakshandlare att gömma honom under ett säte i bilen. På så sätt tog han sig in i Ceuta – formellt Spanien och EU.
– Först när jag var här insåg jag att jag hamnat i ett nytt fängelse.

På Ceti träffade han de andra indierna. De hade alla liknande öden.

Där var Charanjeet, som vandrat genom öknen, tvingats dricka sin egen urin och sett två av sina vänner dö på vägen. Gurpreet, som fraktades genom Asien inlåst i en långtradare. Och Markjit, som gömdes i en båt utan att veta var på havet han befann sig.

En dag spreds ett rykte på förläggningen att de spanska myndigheterna tänkte deportera alla indier.
– Det var då vi flydde hit upp på berget, berättar Rocky.

Nu lever de i ett slags limbo. Chansen att få asyl i EU är obefintlig.
– Nu när det är ekonomisk kris lär det inte bli lättare för oss att få komma till Europa, suckar Rocky.

Men gett upp hoppet har han inte.
– Min mamma och pappa väntar hemma i Indien. Jag har inte orkat kontakta dem på ett halvår. Men en dag ska jag komma till Europa och tjäna pengar som jag kan skicka hem som jag lovat.

Tina Ogimware säger att hon skäms.
– Ibland lånar jag ut barnen. Både Justine och lilla Emily. De andra nigerianerna får inga pengar när de tigger om de inte har ett barn med sig.

Hon stoppar nappflaskan i munnen på sin baby, som suger i sig med slutna ögon.

Tina och hennes man Kingsley bor i ett rum i stadsdelen El-Sharaf i Tanger. Överallt i det ruffiga huset ligger det folk på madrasser på golvet. Bara skynken skiljer grupper av män från familjer.

Tina och Kingsley har satt upp affischer med Bob Marley och Tupac på väggen och i ett hörn har de inrett en böneplats med en Jesusbild och några ljusstumpar.
– Vi är goda kristna. Om vi inte stjäl och mördar kommer Gud en dag att hjälpa oss till Europa, säger Kingsley.

Tina och Kingsley lämnade Nigeria för att de inte hade några jobb. De träffades här i Marocko. Båda barnen är födda här. I fyra år har familjen hankat sig fram på allmosor.
– När jag gav mig av ville jag till Europa för min egen skull. Nu tänker jag mest på barnen, säger Tina.

Problemet är att människosmugglare kräver 3 500 euro för att ta familjen över Gibraltar sund. Det kunde lika gärna vara en miljon.
– Nu när jag har barn kan jag ju inte försöka simma över till Spanien igen, suckar Kingsley. Eller riskera livet i en båt.

Han vill gärna berätta om de idio-tiska marockanska poliserna. Om och om arresterar de honom eller Tina och dumpar dem utanför Oujda vid gränsen till Algeriet. Tjugo gånger han åkt fast, tio gånger har de gripit henne.

Kingsley placerar Tinas ena sko och en trasig bok som markörer på stengolvet och gestikulerar ivrigt.
– Här är marockanska gränsen, där den algeriska och här emellan ingenmansland. Polisen ger oss en spark i röven och säger ”Gå!” Rakt ut i Sahara. Utan vatten. Det är omöjligt, så man går iväg en bit och väntar tills det blivit mörkt och polisen har åkt iväg. Sen smyger man tillbaka.
– Varje gång Kingsley är försvunnen blir jag rädd att han aldrig ska komma tillbaka, säger Tina.

Det är fullt i väntrummet till katolska Caritas hjälpcenter på Sidi Bub Abib, strax utanför medinan i Tanger.

Bland männen som väntar i porten står Mark Johnson. För ett år sen fick han budet att hans bror Richard hade drunknat.
– De var fyrtioåtta män i en liten båt som gav sig av. Men de kapsejsade och bara två överlevde. Det var en av dem som ringde mig.

Själv hade Mark då just lämnat sin mor hemma i Lota i Liberia och tagit sig till Ghana för att söka asyl.
– Så fort jag fick höra om Richard tog jag mig hit. Jag tänkte att jag måste se hans grav och kanske föra hem kroppen till mor. Men de har aldrig hittat honom. Det finns ingen kropp att ta hem.

Vad jag ska göra nu? Mark fnyser och ser på de andra som lyssnar.
– Jag är krossad. Fast här utan pengar. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Självklart vill jag till Europa. Alla svarta afrikaner vill till Europa.

Vems är felet? Mark Johnson säger att han funderat mycket över vem som bär skulden till hans broders död. Svaret är varken polisen i Marocko, som jagar svarta afrikaner, eller EU som vägrar släppa in dem.
– Vet du, säger han med låg röst. Jag lägger ansvaret på politikerna i Liberia. Om inte Afrikas länder styrts av korrupta politiker som startar krig och att tar de fattigas pengar så hade vi kunnat leva gott i våra hemländer. Om vi hade haft mat och pengar, varför skulle vi då riskera våra liv för Europa?

Sorlet från minst femtio röster studsar runt i den kala kyrkohallen utanför Helena Malenos dörr.

Människorna som väntar allmosor från kyrkan är alla unga. Män och kvinnor som färdats norrut från Nigeria, Kamerun, Mali, Liberia och Rwanda genom Afrika mot drömmen om Europa.

Hos Helena Maleno och kyrkan kan de få lite lindring i sin nöd. Lite mat. Begagnade kläder. Mjölkpulver till spädbarnen.
– Jag är särskilt bekymrad för kvinnorna, säger Helena Maleno. Många av dem är väldigt unga. Så gott som alla flickorna från Nigeria som är här tvingas att prostituera sig.

Hon talar om trafficking. En modern slavhandel med kvinnor. Genom sitt arbete på hjälpcentret har hon fått god kännedom om hur det går till.
– Det är mycket välorganiserat. Hallickarna lockar svarta flickor upp hit till Marocko och smugglar över dem till Spanien och Italien. Där får de veta att de har en skuld på kanske fyrtiotusen euro. Betalar de inte kan de blir dödade. Eller deras familjer hemma i Nigeria. Flickorna blir inlåsta och måste sälja sina kroppar många gånger om dagen för att betala. De flesta hinner aldrig göra det innan de grips av polisen och skickas tillbaka till Afrika. Det är en ond cirkel. De flesta kommer aldrig ur den.

På golvet utanför hennes dörr, tätt intill den kakelklädda väggen, sitter en tunn flicka i röd jacka och ett svart nät om håret. Hennes läppar är målade med något glansigt. Men hon tittar upp med ett barns blick.

Flickan sitter alldeles stilla tills de andra fått sitt och några tvingats lämna kyrkan tomhänta. Då berättar hon att hon heter Precious Osa och kommer från Beni i Nigeria. Hon är bara femton år. Men redan mamma.
– Jag känner nästan ingen här, säger hon tyst.

Babyn är tre månader. För stunden har hon lämnat bort den till kvinnan som hon delar källare med.

Och pappan? Precious viftar lite med handen och svarar svävande.
– Han reste tillbaka till Nigeria för ett par månader sen. Jag talade med honom i telefon för tre dagar sen. Jag vet inte när han kommer hit igen.

Skälet till att hon lämnade sin hemstad är lätt att förstå. Precious är föräldralös och uppvuxen på ett barnhem. När hon fick höra att man kunde tjäna stora pengar i Europa bestämde hon sig för att resa.

Babyn födde hon på vägen, i Rabat. Nu tigger hon på gatorna i Tanger, säger hon. Och drömmer om London.
– Jag kan ju språket. Och jag kan göra fina håruppsättningar på kvinnor. Flätor och kringlor. Kanske kan jag leva på det i London.

Så rycker hon till som om hon plötsligt fått en idé.
– Kanske ni kan ta mig med till Sverige? frågar hon med uppspärrade ögon.

När vi förklarar att det inte står i vår makt slocknar blicken igen.
– Jag får komma på något, mumlar hon. Tillbaka till Nigeria kan jag inte resa. Jag ska ta mig till Europa.

Dieselmotorerna dånar. Ur färjans skorsten bolmar svart rök. Bakom oss krymper Tangers hamnkranar, palmerna och de vita husen. Framför oss ligger Gibraltar. Europa.

Så många människor som vågar livet för att göra den resa vi nu gör för ett par hundralappar på en timme.

I sydost ser vi Ceuta. De dubbla taggtrådsstängslen löper som en orm över berget.

Det blåser inte mycket, men sjön är krabb och från däck kan man ana de starka strömmarna.