Röster från Iran

Flera privatpersoner skriver direkt från Iran till Sydsvenskans läsare. Vi kan inte kontrollera deras uppgifter men har gjort klart att vi bara vill att de skriver om vad de själva sett och upplevt, känner och tänker.

Vi känner till deras identiteter men håller dem anonyma för att skydda dem.

Bidra du med! Är du eller någon du känner i Iran? Kontakta oss på utland@sydsvenskan.se eller 040-281290.

Lördag den 18 juli.

Sina, 27 år, ingenjör, Teheran:

Jag gick på fredagsbönen och jag tror att mitt folk och mitt land tog ett stort steg på vägen mot demokrati och frihet. Vi har skapat en spricka bland Irans ledare och ayatollor. Sprickan är gammal, men de har alltid försökt dölja den. Vi har tvingat ledarna att visa om de är med oss eller mot oss. En del av dem är på vår sida nu: Mir Hossein Mousavi, Khatami, Rafsanjani, Abdollah Noori, Karroubi. Och en del är emot oss, som Khamenei, Jannati och Yazdi. Jag tror att den här konflikten inom makten hjälper oss att nå våra mål.

Båda sidorna tror fortfarande på den Islamiska republiken och dess konstitution. Jag hoppas att vi så småningom kan tvinga dem erkänna att vår konstitution har många brister.

Jag är verkligen hoppfull. Men jag är rädd för deras våld och jag vet att vi kommer att förlora många människor på vägen.

Jag tycker att Mir Hossein Mousavi är mycket bra i rollen som ledare. Han talar inte om för folk vad de ska göra, utan de bestämmer själva och han ansluter sig till dem.

Som nu i fredags, när det kom ut att Rafsanjani skulle leda fredagsbönen, så bestämde sig folk för att gå dit och protestera. Då sa Mousavi att "jag kommer till fredagsbönen som ni andra". Han säger att "varje grön person är en protestledare". Jag tror det är bäst såhär, för då kan inte regeringen och basij ta kontroll över situationen genom att fängsla eller döda ledaren. Som jag ser det blev också Rafsanjani en av våra ledare i fredags.

Jag vill berätta en sak till. Det kanske är svårt för er att förstå hur vi kan organisera våra protester utan riktig ledare. Svaret är internet. Några viktiga sajter:

1. www.facebook.com

2. www.balatarin.com ("Balatarin" betyder ungefär "högst rankad" på farsi. På den här sajten kan folk lägga upp länkar och ranka dem. De högst rankade länkarna hamnar på förstasidan.)

3. www.sazegara.net (Mohsen Sazegaras personliga sajt. Han var aktiv under Ayatollah Khomeinis protester mot shahen i slutet av 70-talet och var med och startade Sepah Pasdaran, revolutionsgardisterna. Nu är han emot den Islamiska republiken.)

Jag ska skriva igen och berätta vad som hände under fredagsbönen.

Översättning: Kinga Sandén

Torsdag den 16 juli.

Sina, 27 år, ingenjör, Teheran:

Jag är väldigt tveksam över om jag ska gå på fredagsbönen eller inte. Jag är inte någon religiös person och det är svårt för mig att göra något som jag inte tror på.

Å andra sidan är jag säker på att det blir en bra protest att gå dit och visa dem att vi inte accepterar Ahmadinejad som vår president. Regeringen kan inte döda folk som vill gå på fredagsbönen. Det här blir en stor utmaning för dem.

Översättning: Kinga Sandén

Söndag den 5 juli.

Arman, 22 år, student på besök i Iran:

De senaste dagarna har jag varit i Shiraz. Ju längre bort från huvudstaden vi kom, desto lugnare blev det. Shiraz är ändå en av städerna där det har varit våldsamma demonstrationer, men det enda spåret av det var några brända soptunnor och halvrivna affischer av presidenten.

Folk var fortfarande rädda att prata om händelserna öppet. Vår tredagars taxichaffis berättade dock om liknade situationer som i Teheran. Skillnaden var att det dog ut mycket snabbare. Ibland såg man en bil åka förbi med en grön trasa fladdrande från antennen.

Men frustrationen fanns kvar och det diskuterades livligt i vattenpiperöken på kvällarna. Samtalen gick snabbt från hur fel våldet var till hur dåligt det är för landet att Iran ser barbariskt ut. Och alla pengar som försvinner, alla vakter måste ändå få betalt och all förstörelse påverkar privatpersoner. Butiker tvingas stänga och butiksägare är rädda att inte kunna sätta mat på bordet åt sina familjer. Folk får sina bilar förstörda vilket gör det svårt att ta sig till och från sina arbetsplatser.

Ju senare det blev och ju tjockare röken blev, desto mer känslor kom fram, och ämnet byttes till det jag hört så mycket om innan: att mycket i Iran känns som en återvändsgränd.

En student klagade över att hans universitetsstudier inte kommer leda till en bättre lön än en biltvättare eftersom det ändå inte skapas några jobb. Han hade ångest över att familjen lägger ut pengar på honom när han inte kommer kunna hjälpa dem så mycket som han skulle vilja.

Min känsla var att folk ville gå ut och visa sitt missnöje, men många har en familj att ta hand om och det är svårt att ta risken att bli skadad när man har man eller fru, barn och foräldrar hemma. På ett sätt är det trevligt att kunna gå på gatorna normalt utan att oroa sig för att titta fel på vakter, men samtidigt känns det surt att det har tagit slut så snabbt och affischerna med gröna slagord har ersatts med bilder på Khameni och Ahmadinejad.

Fredag den 3 juli.

Puya, 29, högskolelärare, Teheran:

Mir Hossein Mousavi lämnade makten och bara målade i tjugo år. Det får folk att lita på honom, även sådana som jag som inte röstade på honom i valet. Men jag tvivlar mycket på hans ledarskap och sätt att protestera.

Ingen av de stora protesterna i Teheran har genomförts på Mousavis initiativ, inte ens den som runt tre miljoner människor deltog i. Några timmar innan det skulle börja sa han åt folk att inte komma ut på gatorna. Sedan sa han att han skulle komma för att lugna folk så att det inte skulle bli några våldsamma sammanstötningar. Det enda han sa åt folk rakt ut var att vi skulle ropa "Allahu akbar", Gud är störst på arabiska, varje kväll från våra tak. Det fungerade inte, och förklarade inte protesterna så bra som det borde ha gjort. Det är ju inte ens persiska.

Mousavi vill bara ogiltigförklara valet, men många vill ha någon som leder dem mot diktaturen.

Föreställ dig att du stannar din bil vid ett trafikljus. Det är rött i 30 minuter och grönt i bara 10 sekunder.

Skulle du fortsätta följa lagarna? Skulle du se regeringen som legitim?

Jag tror på fredliga proteströrelser som Gandhis och Mandelas. Fredliga uppror har gett resultat, som i Georgien och Libanon. Efter den här kuppen har vår rörelse tvingats under jorden. Mina vänner och jag diskuterar att starta möten hemma hos varandra och planera vad vi kan göra.

Vi använder inte vapen, vi är inte som vår regering. De skjuter på folk och blodet går inte att tvätta bort ur minnet oss.

Vi har pratat om att sätta blommor i piporna på soldaternas vapen, och om att de yngsta ska skydda de äldre genom att bilda mänskliga kedjor. Det är viktigt att vi har klart för oss hur vi vill göra och vad vi är beredda att riskera.

Det här är första gången under Ahmadinejads fyra år vid makten som jag känner mig stolt över mitt land när jag skriver till någon från ett demokratiskt land. Tack för att ni läser.

Översättning: Kinga Sandén

Söndag den 28 juni.

Puya, 29, högskolelärare, Teheran:

Som ni ser har protesterna stoppats på gatorna. Jag tror att det beror på ledarna. De har inte arrangerat några demonstrationer, inte bjudit folk att komma till gatorna. Visst, de är pressade, men de har inte gjort någonting alls.

Jag hör av mig när demonstrationerna börjar igen. Det finns eld under askan. Snart blossar den upp igen.

Översättning: Kinga Sandén

Onsdag den 24 juni.

Arman, 22 år, student, på besök i Teheran.

I dag var en tyst protest planerad vid Khomeinis grav, för det antogs att de inte skulle göra något våldsamt vid en sådan högtidlig plats. Men vi kom aldrig så långt.

Hittills hade jag inte märkt hur folk som inte deltar i protesterna påverkas. Jag var hos min kusin som äger en butik. Han blev tungen att stänga för att folk som var på väg till Khomeinis grav kom marscherade på gatan. Helt plötsligt hördes skott och det dova ljudet av motorcyklar.

Grindarna drogs ner och vi gömde oss där inne, helt plötsligt föll en flicka ihop utanför grinden. Vi såg hennes svarta sjal snabbt bli mörk av blodet som rann. Om hon dog eller inte vet vi inte, vi gick snabbt ut bakvägen och började ta oss hem. Jag kan erkänna att jag aldrig varit så rädd som jag var då.

Jag trodde att det hade lugnat ner sig, men idag var ett bevis på att folket inte har gett upp än, de är fortfarande arga. De bär flaggan på ryggen och blöder för sitt land och sin frihet. Jag kan bara hoppas att all denna blodspillan ger något slags resultat.

*

När jag kom hit i torsdags kväll var mitt första intryck att det var mycket värre än medierna uppgav. Trots det kändes det som att det fanns någon slags kontroll. Även om det var våldsamt så var det inte nära att spåra ur.

Det var extremt mycket folk vid Azadi och runt om. Mycket passion i luften, men även nervositet eftersom inget liknande har hänt pa väldigt många år. Poliserna stod uppradade och försökte hålla allt under kontroll. Redan här var de väldigt ivriga att ta fram batongen och försöka trycka ner dem som blev för högljudda.

Ju mer jag såg desto mer chockad blev jag över de fula knepen polisen använde. Civila poliser startade en reaktion för att ge en ursäkt för deras kolleger att rycka in. Såg detta med egna ögon under lördagens kravaller:

En stor grupp studenter marscherar. Helt plötsligt är det någon som slänger en sten genom en bilruta. Poliserna och basiji som redan står och tittar extremt misstänksamt rycker in snabbare än snabbt. I ögonvrån ser jag hur personen som slängt stenen springer förbi oss och polislinjen och försvinner. Resten av gruppen splittras och vi rycker snabbt in i gränderna för att fly.

Känslan jag hade var att det höll på att lugna ner sig fram tills Khamenei sa under fredagsbönen att blodet som spills är folkets fel. Vilket i princip var ett grönt ljus för deras ordningshållare att göra vad de vill. Men varken jag eller mina kusiner förväntade oss hur extremt det skulle bli.

Redan klockan 15, när jag var på väg till en annan kusin, såg jag hur de förberedde sig. Insatsstyrkan var ute, de hade ställt upp sig i full mundering med masker över ansiktena, chockbatong i handen och vapnet dinglande vid sidan. De placerade sig på vakt i de små gränderna som finns över hela Teheran. Det var riktigt skrämmande att se dem stå i skuggorna och försöka gömma sig. Jag noterade snabbt att flera av dem inte pratade farsi utan något annat språk.

Två kilometer därifran såg jag stora rökmoln stiga upp mellan byggnaderna från fyra-fem olika platser. Det finns inte en enda soptunna i Teheran, alla har blivit påtanda för att motverka den löjliga mängd tårgas som slängs ut.

Dagen efter visade de unga killar i tv som sa att de inte visste varför de gått ut på stan, att de inte ens röstat och att medierna forvrängt deras åsikter. Deras slagna ansikten och uppsvullna läppar gjorde det svårt att ta deras "erkännade" seriöst.

Det som stannar med mig starkast är den äckliga synen av hur de behandlar sitt eget folk, de slår dem som hundar och använder metoder som om de slogs mot beväpnade soldater. De har försökt stänga ner alla kontakter med omvärlden men folk hittar sätt att få sin röst hörd. Efter att staten börjat jaga människor på facebook och twitter har folk börjat dela ut flygblad. Gammalmodigt, men det visar ändå att vi inte ger upp.

Måndag den 22 juni.

Sara, 27, industrihandelsexpert, Teheran.

Teheran var en skrämmande plats i dag. Folk skulle samlas på Haft-e Tir. Vi var inbjudna av Karroubi, en av presidentkandidaterna, för att sörja Neda, den 27-åriga flickan som blev skjuten av en basijmedlem i lördags kväll, och alla de andra som dödats de senaste dagarna.

Gatorna var fulla av milismän. De hade civila kläder, hjälmar och stora batonger. De var redo att slåss. Många av dem bar palestinasjalar.

De lät inte folk samlas utan tvingade oss åt olika håll. De hade full kontroll över alla gator runt torget. Under hela dagen hördes helikoptrar, det gjorde mig nervös efter ett tag.

För varje kväll är det fler människor som går upp på taken klockan tio på kvällen och ropar "Allahu akbar" (Gud är störst), "ner med diktatorn" eller "jag ska döda den som dödar min bror".

Vi måste alla vänta och se vad Khamenei säger i sin fredagspredikan. Förra veckan sa han att ansvaret för demonstranter som dödas ligger på dem som fått ut dem på gatorna.

Ljuspunkten i allt det här är att regimen äntligen kan höra folket och känna vår vrede. Alla tycker att det är annorlunda den här gången, för de starkaste krafterna inom regimen har tydligt visat sina konflikter med varandra. Vi hoppas att regimen ska störta samman inifrån.

Översättning: Kinga Sandén

Söndag den 21 juni.

Puya, 29, högskolelärare, Teheran.

För flera dagar sedan annonserade Khatamis parti Majma-e Rohanione Mobarez att folk skulle samlas på gatorna eftersom de inte accepterar valresultatet.

I går förmiddag ringde min vän som jobbar i området där demonstrationen skulle vara och berättade att hela gatan var full av beväpnad kravallpolis. Vid tre på eftermiddagen, någon timme innan demonstrationen skulle börja, kom besked från partiet: myndigheterna hade inte gett något demonstrationstillstånd.

Den planerade demonstrationsvägen var ungefär fem kilometer lång och passerar två av Irans mest kända universitet.

Vi försökte hålla ihop, för dagen innan hade Khamenei sagt att allt ansvar för vad som kan hända under protesterna ligger på folket, så vi måste hålla koll på varandra, om alla levde och var okej eller inte.

Nära Teheran-universitetet såg vi studenter med plakat mot Ahmadinejad. Deras ansikten var maskerade och de gjorde segertecken åt oss. Vi sa inget, bara gjorde segertecken tillbaka.

Vid huvudingången till universitetet mötte vi ett gäng basijmiliser med plakat där det stod "kravallerna kommer från Storbritannien" och "varför framför ni inte er vilja inom systemet".

Plötsligt var gatan blockerad och de använde vattenkanoner för att skingra oss. Sedan började en grupp kravallpoliser att slå folk med batonger. Vi kom ingenvart, vi var inklämda mellan basij och polisen.

Folk sprang. Några unga tjejer och medelålders män föll precis framför oss, vi försökte hjälpa dem samtidigt som vi värjde oss mot batongerna.

Jag blev inte skadad men två av mina vänner blev slagna med batong, en av dem på båda benen och skinkorna, den andra på armbågen. De hade ont dagen efter också.

Jag kände mig rädd, ledsen och arg. Vi kunde inte försvara oss. På många andra håll i stan försvarade sig folk och ställde till med gatukrig.

Till slut ledde de in oss i smågränderna. Där var det fullt av beväpnade män i civila kläder. De kastade flera tårgasgranater och peppargranater.

Jag tänker fortsätta att delta i alla protester för mer rättvisa, fred, kärlek och demokrati. Jag vill inte fly. Jag vill ha en lugn, trygg plats som hem. Jag vill berätta för världen att många unga iranier inte tror på våld. Vi valde inte Ahmadinejad. Vi älskar vårt land och gör vad som helst för det.

Översättning: Kinga Sandén