Afrikanskan sågar biståndet till Afrika

En julidag för tjugosex år sedan, när Dambisa Moyo fortfarande gick i skolan hemma i Lusaka, lämnade den brittiske biståndsarbetaren Stuart Kean den zambiska huvudstaden för att köra de sextio milen till Mongu, nära gränsen mot Angola. Bredvid honom i jeepen satt Sydsvenskans reporter.

Några kilometer från målet kom en Land Rover emot oss, och eftersom det inte fanns några andra bilar i Mongu än de som tillhörde biståndsprojektet signalerade Kean åt bilen att stanna.
– Vart är ni på väg? frågade han sina zambiska kollegor.
– Till Kaoma.
– Men var ni inte där igår?
– Jag glömde min penna i Kaoma, förklarade mannen i förarsätet. Vi ska hämta den nu.

Det är tjugotvå mil från Mongu till Kaoma. Fyrtio­fyra mils körning för att hämta en penna, suckade Stuart Kean. Detta är u-hjälp. Varför lär vi inte zambierna ta ansvar för sina egna pengar i stället?

I dag är Dambisa Moyo från Lusaka doktor i ekonomi och berättar i västvärldens tv-soffor precis detsamma som den frustrerade biståndsarbetaren ropade i hennes hemland för länge sedan.
– Västvärldens hjälp har förstört Afrika, säger Dambisa Moyo.

Inte nog med att biståndsmiljarderna har varit verkningslösa. De har förvärrat läget. I stället för att lära sig sköta en ekonomi har afrikanerna lärt sig spendera gratispengar till ingen nytta.

”Dead Aid” heter boken som Dambisa Moyo skrev i fjol och gjorde sensation med i vintras. Den sågar årtiondens västerländsk biståndspolitik jäms med fotknölarna. Titelns udd riktas mot artistgalor som ”Band Aid” och ”Live Aid” – och de kändisar som ”har gjort sig till talespersoner för den afrikanska kontinenten”.

Jodå, Dambisa Moyo har träffat den välgörande superkändisen Bono, medgav hon i New York Times nyligen:

”Det var på World Economic Forum i Davos förra året. På en fest som skulle samla in pengar till Afrika. Det fanns ingen afrikan i rummet, utom jag.”

Dambisa Moyo är inte den första som kritiserar u-hjälp. Men ingen av hennes föregångare har väckt maken till uppmärksamhet.

”Vi skulle inte ha lagt märke till henne heller, om hon inte vore ung och snygg och kvinna”, muttrar tyckaren Kapenta på ett nätforum.

Säkert har Dambisa Mayo hört sådant tidigare. Säkert är det därför hon på sin egen hemsida beskriver sig själv enbart i form av professionella meriter: dubbel examen i kemi och ekonomi vid universitetet i Washington, masterexamen i ekonomi vid Harvard, doktorsexamen i Oxford. Flera års arbete på Världsbanken, åtta år som fondförvaltare på Goldman Sachs. Tunga uppdrag för internationella stiftelser som gör just det hon vill göra: låna ut pengar till fattiga människor i Afrika och Asien som vill bli egna företagare.

Inget födelseår. Inga detaljer om uppväxten i Lusaka. Men gott om tacksamhet till föräldrarna som gav henne möjlighet att studera. Och som lärde henne viktiga principer.

Mamma och pappa tillhörde den första kullen studenter vid University of Zambia i det tidiga 1970-talet. Nu är Orlean Moyo ordförande i Indo-Zambia Bank. David Moyo leder Integrity Foundation, en stiftelse som bekämpar korruption.

Dottern bor sedan länge i London, men kallas nu i hemlandet för ”Zambia’s Big One”.

Kritiken är förstås stark. Etablerade ekonomer kallar Dambisa Moyos argumentation för ensidig, okunnig och grund.
– Vad ska den göra som ändå vill skänka pengar? pressade en reporter henne nyligen.
– Gå in på nätet, sök upp ”Kiva.org” och låna ut pengarna till en afrikansk entreprenör.
– Vad har du för intressen i Kiva?
– Inga. Men jag har lånat ut pengar via dem. Det kan du också göra.