"Det är så lågt att man inte kunnat skicka sms"

”Propaganda från väst,” sa mannen bredvid mig, på tal om oroligheterna.

Hans vän förtydligade:
– Ahmadinejad fick en överväldigande majoritet av rösterna, fram­förallt av de yngre väljarna.

De båda medelålders männen, i gråa kostymer och tredagarsstubb, log pojkaktigt.

Ett ungt par som skjutsar mig in till stan menar att medierna förstorat upp utvecklingen efter valet och att det i själva verket inte varit så dramatiskt, i varje fall inte de senaste dagarna.
– Men håll dig borta från centrum och gatorna kring universitetet. Nu på morgonen är alla på jobbet men i eftermiddag kanske det blir någon demonstration. Gå inte dit, man kan bli skjuten, fnissar de.

Centrala stan är mycket lugn. Mannen i kiosken och teförsäljaren menar att oroligheterna som tur är har tagit slut. En taxichaufför håller med:
– En regering måste kunna se till att landet är lugnt, att det inte är våldsamt. Det var bara norra delen av stan som skapade bekymmer. De har pengar, ändå ska de ut och demonstrera. Nu börjar det bli bra igen.

I basaren i södra Teheran rullar affärerna på som vanligt. En tyghandlare insisterar på att bjuda mig på ett glas te. Han är nöjd över att demonstrationerna är över:
– Lyckligtvis var det hela tiden lugnt i basaren. Här har folk huvudet på skaft och försöker sig inte på något dumt, säger han.

I de norra delarna av stan syns kravallpolis i varje gatkorsning. Vid Firdousitorget står ett hundratal. På de mindre gatorna längre norrut står mindre grupper män, många av dem skäggprydda, med batonger.

Leili, kring trettio, berättar hur euforiska manifestationerna var innan valet. Hon visar mobilvideofilmer av scener som påminner om en festival.
– Vi blev chockade av valresultatet. Det är absurt, enbart antalet männi­skor som gick ut i demonstrationerna efter valet var fler än det antal röster som de hävdar Mousavi fick, säger hon.
– Det var fantastiskt, vi kände oss så mäktiga, och vi kände att vi inte var ensamma.

Hon visar blåmärken på smalbenen och anklarna.
– Jag hade trots allt tur, flera fördes till fängelse. Undrar vad som händer med dem nu. Kanske mina blåmärken kan hjälpa mig att skaffa ett visum till Europa. Men då skulle jag räknas som politisk flykting och inte kunna komma tillbaka till Iran. Det vill jag ju inte.

Leili säger att Basij­miliser slog sönder skyltfönster och satte bilar i brand för att få allmänheten att tro att demonstranterna var våldsamma.

Ahmadinejad har sagt att folk som demonstrerar är fårskallar, inget att bry sig om. En av bilderna från demonstrationerna som Leili visar föreställer ett får som i en pratbubbla säger ”till och med jag förstår att detta val inte gick rätt till”.

Inför valet gick sms-trafiken inom oppositionen tät, segervissa meddelanden skrivna på vers, ofta med en underfundig poäng.
– Det är så lågt att man inte kunnat skicka sms i Teheran de senaste dagarna. Trots det ombads tittarna sms:a in till ett tv-program igår. De sa att de tog emot flera meddelanden. Men det var bara båg, det går inte att skicka sms längre. Alla vet det.

Sydsvenskans rapportör i Iran talar persiska och har tidigare bott i landet. För att bevara anonymiteten berättar vi inte mer än så.