Mitt inne i EU tar resan slut

CALAIS. Elsa Mesfin Risson har inte duschat på tre veckor. Inte sen hon lämnade Eritrea, ovanför Afrikas horn. Den 34-åriga trebarnsmamman vågar knappt gå ut ur rummet som luktar urin och gammal filt. På golvet ligger filtar och madrasser. Fönstret är täckt med en blå presenning.

– Det är inte säkert här, säger hon.

Elsa Rissons fyraåriga son, Adam, leker i råttlorten på soptippen på rivningshusets bakgård. ”God hellp Afric and Obama” har någon klottrat på väggen.

Det finns ett par tusen migranter utmed kusten på den franska sidan av Engelska kanalen mittemot Dovers kritvita klippor.

Nya anländer varje dag. När Sydsvenskan besöker Elsa Risson brister hennes väninna plötsligt ut i ett glädjetjut. En av hennes bästa vänner från Khartum i Sudan kommer oväntat in i rummet, direkt från Sudan.

De båda kvinnorna har utan att veta om det anlitat samma människosmugglare. Nu väntar de alla på att kunna gömma sig i en av de 980 000 långtradare som varje år åker över eller under Engelska kanalen till Storbritannien.

Ibland upptäcks de av polisen. I värsta fall utvisas de till hemlandet, ibland till det land där deras fingeravtryck senast togs av polis. Men oftast släpps de efter ett dygn i häkte.
I Calais ligger tågstationen, häktet och domstolen i samma område. Där döms en migrant från Libyen för tredje gången och under ett tredje namn. Den här gången har han bott i Boden och Kiruna innan han blev utvisad.

Den enda duschen för flyktingarna finns i en liten sjukstuga, som också är den enda i sitt slag. Den drivs av en förening. Idel män köar i korridoren och i väntrummet. En sjuksköterska och en läkare ger vård.

– EU leker med oss som med bollar. I Storbritannien jobbade jag som lastare – svart för halva lönen. Sen blev jag tvungen att lämna Storbritannien, via Belgien för att inte bli utvisad till Afghanistan, säger Farad Zazay, 33.

Han har växt upp i trakten av krigets Tora Bora och hans engelska är perfekt. En 14-årig afghansk pojke får sin hand omsedd. Den är uppskuren i djupa sår av de stängsel som omger hamnterminalen i Calais.

Någon har bränt sig själv med cigaretter.

– Många klagar över hjärtklappning och andningsvårigheter. De kan inte själva sätta diagnosen akut ångest, säger den 30-åriga sjuksköterskan Céline Dallery.

De vanligaste åkommorna är skabb, variga infekterade sår och tuberkulos. Céline Dallery fruktar det som kan hända om sjukdomarna sprids till den franska lokalbefolkningen.

– Kanske blir folk aggressiva mot migranterna då, säger hon.

Det är de inte idag. Under de drygt tio år som flyktingarna funnits i Calais har befolkningarna lärt sig att leva sida vid sida.

– Det är eländigt, men vad ska man göra? Kan de inte bara låta dem passera vidare? säger Luc Fourny, vars radhus ligger i kanten av en ”djungel”.

Det är så Calaisborna kallar de skogsdungar och sanddyner där migranterna lever.

Då och då gör polisen razzior med tårgas. Annars är det inte många som vågar sig dit, för i djungeln råder människosmugglarnas lag.

Vid slutet av en stig som leder genom ett snårigt buskage ligger hyddor byggda av pallar, filtar och presenningar. I en av de fuktiga kojorna lever Mohamad Saari med sin åttaårige son Jhaafir.

Efter ett bråk med en agent – så kallar migranterna människosmugglarna – skildes han från sin fru Marim och de två yngsta barnen. Frun har lyckats ta sig in i England, berättar han.

För familjen Saari var valet av destination självklart. Pappan har redan bott i Storbritannien. Men efter en runda hem till Afghani­stan stannade han två månader för länge och fick inte förnyat visum. Så han sålde huset i Kabul, bilen och satellit-tv:n. Pengarna gick till människosmugglarna.

Smugglarna behärskar informationsflödet. De avgör vilka destinationer som är värda att satsa på. Ju längre bort och svårare det är att ta sig dit, desto mer pengar tjänar de. England är bra. Skandinavien är lysande, men dyrt. Och så bromsar språket lite grann.

– Jhaafir har redan lärt sig engelska, berättar pappan stolt.

För att kontramänniskosmugglarnas informationsmonopol har FN:s flyktingkommissariat sen en månad ett diskret kontor i Calais.

Men det är vid soppköken FN:s representant Marie-Ange Lescure positionerar sig i duggregnet. Med hjälp av en tolk försöker hon förklara vilka chanser som finns till asyl, innan flyktingarna försöker nå Storbritannien.

Ingen bryr sig nämnvärt.