"Det är lönlöst att oroa sig"

– Det var inget självklart val för mig att avsäga mig karriären. Men jag hade lovat att om han fick sitt erbjudande först så skulle jag åka med, säger Lisa Fuglesang.

Kände du dig tvungen att säga ja?

– Nej, inte tvungen. Det var inte så att jag gav upp något som jag absolut, absolut ville göra. Vi hade ju två barn och för deras skull kändes det bra att ha en förälder hemma. Ibland har jag tyckt att det har varit en uppoffring, men jag tycker inte det nu. Jag har fått så mycket annat.

Är du någonsin avundsjuk på Christer?

– Nej. Att resa i rymden är inget som jag har drömt om, jag har aldrig velat bli astronaut. Det är klart att om någon skulle ge mig en resa i rymden skulle jag inte säga nej. Men jag skulle aldrig i livet betala tjugo miljoner dollar för det och jag skulle inte heller träna i flera år för det, säger Lisa Fuglesang.

För tre år sedan gjorde Christer Fuglesang sin första resa i rymden och blev Sveriges förste astronaut. Hans nästa resa är planerad till augusti i år. Men Lisa Fuglesang oroar sig inte över riskerna.

– Det tjänar ingenting till att vara orolig. Han får göra precis det han vill och det är få förunnat. Händer något så finns det inget jag kan göra åt det. Man stoppar undan oron i ett litet fack i hjärnan och stänger locket. Det är bara roligt att han får flyga en gång till.

Men rollen som hemmafru har inte alltid varit enkel för Lisa Fuglesang.

– Det är klart det är många tillfällen när man får ta sig själv i kragen. Visst får jag tråkigt ibland. Då måste man aktivera sig. Om man bara lägger sig på soffan och äter praliner så blir man snabbt fet och så blir man deprimerad. Man måste hålla igång fysiskt. Mitt liv är ingen dans på rosor, men jag tycker att det är ganska intressant.

Hur är det att vara kändisfru?

– Ibland är det roligt att gå på fester. Men jag tycker inte om att vara en kändis. Jag anser inte att jag är känd utan det är Christer som är det. Jag halkar bara med på ett bananskal. I början kunde vi inte gå ut på krogen utan att det kom folk och ville ha autografer. När vi har varit ute och dansat har det till och med hänt att någon har puttat iväg mig och sagt "Jag vill dansa med en astronaut!". Det är inte kul. Det är skönt att vi bor i USA, för det är bara här i Sverige som Christer är så känd.

Att arbeta inom Nasa har förändrat sig mycket de senaste 40 åren. I dag har Nasa en stark organisation som stöttar familjerna som arbetar hos dem.

– Inför en flygning utser varje astronaut två andra astronauter som blir stödpersoner om det skulle hända något. De som jag känner som är stödpersoner tar hand om allt. De lägger ner hela sin själ i det, hälsar på familjerna regelbundet och hjälper till med att ta hand om barnen. Eller hjälper till med små saker som deklarationen eller att byta glödlampor. Blir man som astronaut tillfrågad om att bli stödperson, säger man inte nej. När Christer tillfrågade mina två stödpersoner uppfattade dem det som en stor ära, på bästa amerikanska manér.

För sina barn önskar Lisa Fuglesang inget annat än att de ska få en bra utbildning.

– Sedan kan de välja vad de ska göra, det spelar mindre roll. Jag har själv valt bort karriären trots att jag är välutbildad. Men jag vill inte att de ska stänga några dörrar. Eftersom jag har varit hemma har jag kunnat pusha och hjälpa mina barn med skolan och det har varit den stora vinsten. Det är lite lyxtillvaro på det sättet.