De flesta av offren får inga rubriker

Vid ettiden på morgonen tisdagen den 7 juli körde två bilar in i byn Achkintju-Borzoj, fem mil öster om Groznyj. Först körde bilarna runt, som för att väcka uppmärksamhet eller skrämmas. Så stannade de intill en handfull unga män som samlats i byns centrum.

I bilarna satt beväpnade män i kamouflageuniform. Med sig hade de bybon Rizvan Albekov, som hade gripits av polisen kvällen innan. Också hans 17-årige son Adis hade gripits, men han syntes inte till i bilen.

Rizvan Albekov hade bara sina underkläder på sig och såg ut att vara allvarligt misshandlad.

Männen i kamouflage­uniform kastade ut honom ur bilen och började fråga ut honom inför de andra byborna:

– Var det inte så att du gav ett får till rebellerna?

Rizvan Albekov skakade på huvudet och bad männen släppa hans son fri. Då sköt de honom med flera skott.

– Så här går det med alla som hjälper rebellerna, sade en av dem innan bilarna körde i väg.

Rizvan Albekovs kropp låg kvar på bygatan. Vad som hänt med hans son Adis är okänt.

Det blev inga rubriker i Ryssland, än mindre i Sverige.

Fallet är bara det senaste i en oändlig rad av försvinnanden som människorättsaktivisten Natalja Estemirova höll på att undersöka när hon själv på tisdagsmorgonen fördes bort från sin bostad i Groznyj.

Natalja Estemirova hade nyligen haft flera möten med åklagarmyndigheten och inrikesministeriet i Groznyj för att överlämna information om avrättningen av Rizvan Albekov samt om försvinnandet av hans son och flera andra personer.

Hon förmedlade också informationen till människorättsorganisationer, som hon brukade. Human Rights Watch publicerade den detaljerade rapporten dagen innan hon fördes bort.

Det var få som brydde sig.

De anhöriga själva vågar sällan vända sig till rättvisan. Trots skotthålen i Rizvan Albekovs kropp tvingade den tjetjenska polisen hans anhöriga att skriva under ett dokument där det stod att han dött av en hjärtattack.

Dessutom fick de veta att sonen Adis skulle dödas och att släktingarna skulle få stora problem om de inte höll tyst.

De ryska centrala myndigheterna har inte haft mycket att säga till om i Tjetjenien de senaste åren, och Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov fick ännu friare händer när Ryssland officiellt avslutade den federala antiterroroperationen för tre månader sedan.

När Natalja Estemirova fördes bort såg hennes grannar därför ingen anledning att ringa polisen. Visserligen skrek hon att hon fördes bort mot sin vilja, men grannarna utgick från att det var polisen.

Det är möjligt att de hade rätt.

Det är också möjligt att männen som hämtade Natalja Estemirova inte planerade att döda henne. Kanske skulle de ge henne en sista varning, eller föra bort henne någon annanstans.

Men något kom emellan, ett terrordåd så litet att det knappt nådde nyhetströskeln.

I grannrepubliken Ingusjien, vars president Junus-Bek Jevkurov fortfarande ligger på sjukhus efter attentatet i juni, besköts en bil med handeldvapen. En domstolstjänsteman dödades, två andra skadades.

På samma väg färdades männen som hade fört bort Natalja Estemirova i sin terrängbil. De hade redan kört förbi ett antal vägspärrar utan problem, men nu var de inte längre i Tjetjenien. Kanske gällde inte deras passersedlar här.

När de såg polisbilarna och den långa bilkön vid attentatsplatsen vek de av på en smal och ojämn sidoväg, mot en åker.

Där sköt de Natalja Estemirova, först i hjärtat, sedan i huvudet.