Mödravård blev gratis när läkare blev minister

Kontroller hos barnmorska fanns inte på agendan under 20-åriga Adidja Camorys graviditet. När barnet började trycka på visste varken hon eller de släktingar som försökte hjälpa henne vad de skulle ta sig till när hjässan aldrig visade sig.
– Vi förstod inte vad som var fel. Jag fick panik, säger Adidja Camory.

Vi träffar henne på sjukhuset Saint-Jeande-Dieu i den lilla staden Tanguieta i norra Benin. Efter två dagars värkar och en dramatisk färd på en lånad motorcykel lyckades hon ta sig hit.

Det var för sent. Ett akut kejsarsnitt räddade hennes liv, men inte hennes första sons.
– Han dog dagen därpå, säger hon och lutar sig matt mot väggen.

I en vårdsal på andra sidan samma vägg går det inte att ta miste på Amina Omorous glädje. Ögonen tindrar och hyn skiner när hon berättar att hon och den åtta dagar gamla dottern snart ska hem till Gando i Togo tre timmar bort.
– Jag hade väldigt ont när jag födde min son för fem år sedan. Nu har allt gått bra och om jag får välja ska jag alltid föda genom kejsarsnitt, säger hon.

Amina Omorou var 15 år vid sin första förlossning. Efter det har hon drabbats av två missfall. När hon i sjunde månaden fick reda på att den nu nyfödda dottern låg fel i livmodern planerades kejsarsnittet på det större och bättre utrustade sjukhuset i grannlandet.

Subventioneringen av kejsarsnitt infördes i Benin i april. Saint-Jeande-Dieu i Tanguieta, som är ett kristet sjukhus och stöds av staten, hade redan ett system för att hålla nere kostnaderna för sina patienter. Att regeringen nu bidrar med motsvarande 1 500 svenska kronor per kejsarsnitt betyder att pengarna kan läggas på andra delar av mödravården.

Barnmorskan Lidye Suery, som även är aktiv i socialkontorets satsning för att stärka kvinnornas position i samhället, tycker att subventioneringen är ett bra grepp på vägen mot bättre mödrahälsa.

Hon poängterar att Adidja Camorys öde inte är unikt. Det blir ofta komplikationer när kvinnorna väntar till panikstadiet med att söka hjälp.
– I de fallen dör fyra av tio barn efter akuta kejsarsnitt. När kvinnorna besöker sjukhus under graviditeten är det inte alls vanligt att mödrar och barn dör, säger hon.

Under förra året dog femton kvinnor i samband med förlossningar på Saint-Jeande-Dieu. Men eftersom inte alla dödsfall registreras kan mörker­talet för mödradödligheten vara stort.

Fattigdom, kunskapsbrist, stora avstånd och inte minst kulturella normer bidrar till att få söker professionell hjälp.
– Vi måste hela tiden jobba hårt för att förändra attityden till att föda hemma, men envisheten är en svår faktor att kämpa mot, säger Lidye Suery.

Adidja Camory berättar att kvinnorna i hennes stam håller hårt på traditionen att föda utan inblandning utifrån.
– Det är bara så, säger hon.

En av de färgstarkt klädda kvinnorna på mödrakliniken översätter hennes få ord. Återhämtningen från det svåra kejsarsnittet går långsamt.
– Jag väntar på att såret ska läka. Det gör fortfarande ont.

Försiktigt öppnar hon sin sarong och blottar bandaget som täcker hennes nitton dagar gamla ärr.

Intill står hennes far Adamo Camory. Adidja är för svag för att kunna följa med, men han vill gärna visa var barnet är begravt. Enda vägen till byn är en stig som slingrar sig ut från stadens bebyggelse. Efter en dryg kvart på motorcykel skymtar hyddor byggda i två cirklar mellan buskarna.
– Häråt, säger Adamo Camory och leder bort från halmhyddorna för att stanna till vid ett lågt buskage.

Där ligger pojken som skulle bli hans första barnbarn. Ingen sten, ingen symbol. Bara en tunn uttorkad lövhög.
– Vi vandrar snart vidare och då vill vi inte lämna några spår av graven.

Familjen Camory tillhör nomadstammen peul. De söker mark med brukbar jord och utrymme att valla getter, och bor sällan i närheten av städer. För ett halvår sedan slog Adamo Camory ner släktens bopålar på platsen. De har döpt byn till Boulambode, peul för grönska.

Exakt hur många de är som bor här vet inte Amado Camory. Flickorna är helt klart i majoritet. De smyckas med pärlor runt halsen som spädbarn och peng i pannan när de är på väg att bli kvinnor. Ingen av dem kan skriva sitt namn. Regeringens försök att locka med gratis skolgång går inte hem i Boulambode.
– Neej, det är alldeles för långt till skolan, säger några av alla de barn som trängs om skuggan under ett av byns få stora träd.

Ska de gå sträckan som tar en kvart med motorcykel två gånger per dag blir det inte mycket tid över för deras viktiga bidrag till byns självhushåll. Pojkarna vallar getter, flickorna maler majs.

Det finns inga tecken på att nästa generation ska föda sina barn utan att riskera livet.