Skuldsatta familjer vägrar lämna sina hem

En minut över nio trycker aktivisten Cheri Honkala försiktigt ner hand-taget på dörren till sheriffens kontor i Minneapolis. En vecka tidigare när hon var här för att demonstrera mot en husförsäljning var den låst.
– Kom in, viskar hon. Allihopa, kom in snabbt!

Det lilla väntrummet fylls med ett trettiotal människor som tar plats i stolar, på golvet och mot väggarna. De håller upp var sin skylt. På en av dem står med svart tusch över ett stort rött hjärta: ”Hemmet är där HJÄRTAT är”.

De är här för att försöka stoppa tvångsförsäljningen av det hus där familjen Parks bott de senaste 21 åren. Parks är en av miljoner amerikanska familjer som inte klarar sina amorte-r-ingar och räntebetalningar sedan bostadsbubblan spruckit.

Arbetslöshet och glesa maskor i det sociala skyddsnätet är några av skälen till att bolånekrisen tagit ny fart. Var sjunde sekund i juli fick en amerikansk husägare besked om att han eller hon riskerar att förlora sitt hus. Lyckas ägaren inte komma i kapp med betalningarna säljs det på auktion inom några månader.

En växande grupp amerikaner motsätter sig den ordningen. Jurister vrider och vänder på lagen för att visa att människor blivit lurade och bör ha rätt att bo kvar i sitt hem. Aktivist- och gräsrotsorganisationer flyttar in hemlösa familjer i tomma hus, organiserar blockader för att stoppa vräkningar och startar grannsamverkan för att inte fler hus i deras område ska stå tomma.

Som nytillträdd president stödde Barack Obama ett förslag som skulle göra det möjligt att sänka huslånen till att motsvara dagens marknadspriser, en plan som många experter trodde skulle hjälpa miljoner ansvarstagande husägare.

Men i mars satsade Obama i stället 75 miljarder dollar på att lösa krisen genom att ge pengar till bolåneinstituten. De får en bonus när de tillsammans med husägaren omförhandlar lånen till mer betalbara villkor.

Ann Patterson såg presidenten på sin platt-tv när han presenterade planen. Hon fyllde i ansökan och fick snart veta att hon var kvalificerad för att få hjälp.
– Jag var så uppåt, tänkte att nu är allt över, nu skriver de ut en check till mitt bolåneinstitut och sen kommer allt att bli bra.

Som i många andra familjer hade problemen börjat med arbetslöshet. Hennes man Robert, som alltid jobbat som kock, fick gå när ekonomin tvärnitade.
– Till sist var våra pengar slut. Helt slut. Jag blev tvungen … att använda mina barns besparingar.

Varje månad sedan de föddes hade Ann Patterson satt in hundra kronor vardera till Shani, tre år, Ruby, fem, och Bobbi, sexton.

Det tog nio månader innan Robert Patterson hittade ett nytt jobb. Då hade skulderna växt och räntorna åt stora hål i familjebudgeten.

Tre månader efter presidentens tal sprider Ann Patterson ut sina obetalda räkningar på köksbordet i södra Minneapolis. Vecken under hennes ögon är blårosa. Hon är sjuksköterska och säger att hon därför har den bästa sjukförsäkringen. Ändå ligger de här, räkningarna för sömnproblemsbehandling, epilepsivård, myntet som Shani svalde och var tvungen att få bortopererat: 58 dollar, 259 dollar, 750 dollar.

Berättelsen om hur hon tappade hoppet om att någonsin få pengar från Obamas hjälpprogram är tröstlös – ett oändligt slussande mellan byråkrater – och vanlig. Efter månader av telefonsamtal och sprängfyllda väntrum har hon åter hänvisats till sin bank, Wells Fargo, som inte tänker omförhandla hennes lån.

Wells Fargo säger att banken gör sitt bästa: anställer och utbildar personal som får jobba övertid för att ta emot stormen av desperata husägare.

Men en studie från den amerikans-ka centralbankens Bostonavdelning visar att bolåneinstituten inte tjänar på att omförhandla lån. Även om det kostar mycket pengar att en kund förlorar sitt hus, kan det vara ännu dyrare att modifiera lånen. Nästan varannan, 45 procent, av dem som får sina lån omförhandlade hamnar raskt i ekonomiska problem igen. Och trettio procent kan reda ut situationen utan hjälp från banken.

Till Ann Patterson säger Wells Fargo att man enligt riktlinjerna för Obamas program inte kan omförhandla hennes lån eftersom hon tjänar för lite.
– Vi fortsätter på den formella och juridiska vägen så de inte kan säga att vi inte har försökt. Och vi fortsätter att demonstrera, säger Ann Patterson.

I hennes kvarter har en grupp homestayers, hemockupanter, spontanbildats. De hjälper varandra att ordna protester när hus ska säljas på auktion, att betala räkningar för de allra fattigaste när vattnet stängts av och att ordna blockader när en vräkning ska genomföras.

En del av den amerikanska medelklassens husägare, som tidigare var upptagna med att klippa gräset och flanera på Ikea, håller på att förvandlas till aktivister. ”Människans rätt till ett hem går före bankernas ekonomiska rättigheter” är deras budskap.
– Det ni ser nu är bara början, säger Cheri Honkala, inofficiell ledare för hemockupanterna i Minneapolis som tidigare var engagerad i att ockupera hus åt hemlösa.

Ann Patterson är trött efter nattpass på sjukhuset och protesten på sheriffens kontor.
– Det är inte min mans fel att han förlorade sitt jobb. Jag hoppas att folk börjar inse att problemet är hur sy-stemet är konstruerat: Det finns inget skyddsnät. Det är inte gjort för att hjälpa barskrapade människor. Att förlora sitt hem är inget att skämmas för.