"Jag är trött på att bli förödmjukad"

Vilken kvinna dyker upp dag efter dag vid gränsen och försöker ta sig från Saudiarabien till Bahrain, fast hon blir avvisad varenda gång?

Det är jag.

Och vem är jag? Jag är en kvinna från Hufuf i östra Saudiarabien där världens bästa dadlar växer, en 47-årig frånskild mamma till två tonårspojkar och anställd i det stora oljeföretaget Saudi Aramco.

Jag är inte en farlig person, så varför stoppar de mig? Därför att jag vägrar visa ett resedokument som min manliga förmyndare har skrivit under. Och varför vägrar jag?

Jag har ett sånt dokument, men det är förödmjukande att tvingas visa upp det. Och jag är trött på att bli förödmjukad av den enda anledningen att jag är kvinna. Därför har jag bestämt mig för att försöka lämna landet utan att följa reglerna. Jag har uppmanat andra saudiska kvinnor att göra samma sak, och flera har försökt.

Alla vet att kvinnor saknar rättigheter i Saudiarabien. En del tror vi har det som kvinnor i andra utvecklingsländer, bara aningen sämre.

Sanningen är att villkoren för kvinnor i Saudiarabien är sådana att de flesta i väst knappast kan föreställa sig dem.

Manliga förmyndare är bara en liten del i det system som går ut på att underkuva kvinnor. Inte ens med manligt tillstånd får kvinnor köra bil (utom i vissa isolerade regioner på landet och på slutna områden där västerlänningar bor). Koranen förbjuder inte kvinnor att köra. Förbudet finns uteslutande där för att männen får mindre kontroll över oss kvinnor om vi själva kan förflytta oss.

Därför har jag startat en kampanj för kvinnors rätt att köra bil. På internationella kvinnodagen förra året la jag ut en video på you­tube med mig själv bakom ratten. En annan kvinna satt bredvid mig och filmade. Jag berättade att många kvinnor har tagit körkort utomlands och att jag gärna lär mina medsystrar att köra. (På så vis undviker man risken att fruktansvärda saker inträffar när en kvinna är ensam i en bil med en manlig körskollärare). Min video har nu setts av fler än 181 000 människor.

Tidigare i år när jag besökte mina söner på en internatskola i Virginia i USA (jag har skickat dit dem för att jag inte vill att de ska bli typiska saudiska män) organiserade jag en demonstration framför bilhandlare i Woodbridge, för att sända det här budskapet till bilindustrin: ”Saudiska kvinnor vill gärna köpa bil och många har råd. Men då måste ni biltillverkare stödja oss i vår kamp för att få köra.”

Kvinnor i Saudiarabien får inte gå ut utan abaya, en ful svart kappa som vi måste ha på oss ovanpå våra vanliga kläder. Gissa hur härligt det är när det är 40 grader varmt. Saudiska män klär sig alltid i vitt. 2006 klädde jag mig helt i rosa när jag genomförde en egen protestmarsch på årsdagen av kung Abdullahs trontillträde. Med saudiska mått är han liberal, men han har långt ifrån gjort tillräckligt för kvinnorna. Så jag snickrade ihop en skylt med texten: ”Ge kvinnor deras rättigheter!”

Jag började min demonstration i Bahrain. En taxi körde mig till gränsen. När jag kommit över på den saudiska sidan tog jag fram min skylt och började gå. Efter tjugo minuter stannade en polisbil bredvid mig. Jag greps och kördes till polisstationen. Efter en dags förhör sa de att de skulle släppa mig. Men tro inte att jag bara kunde gå därifrån. Jag blev tvungen att ringa till min bror som fick ta på sig rollen som min förmyndare och komma och hämta mig.

Sport är förbjudet för kvinnor. Och vem kan för den delen idrotta i abaya? När jag var liten var jag en pojkflicka. Jag älskade att cykla, och min mamma lät mig trots att de flesta förbjuder sina flickor eftersom mödomshinnan kan brista och beröva flickan hennes dyrbara jungfrudom.

När jag var sju band min lärare ihop mina ben och slog mig med en käpp när hon fick veta att jag spelat fotboll med pojkarna. Sen fick jag sitta still i bänken en hel dag utan att få gå på toa eller dricka en droppe vatten.

Kvinnor tvingas till totalt beroende av män. Men män kan ge efter för alla sina lustar.

En kvinna kan eventuellt få skilsmässa om hon tar sig igenom en mödosam process i en religiös domstol. En man kan skilja sig genom att säga ”jag skiljer mig från dig” tre gånger. Nu käbblar religiösa makthavare: är det verkligen nödvändigt att mannen uttalar orden personligen eller kan det räcka med ett textmeddelande. En domstol i Jiddah har redan godkänt en e-post-skilsmässa på begäran av en man som rest till Irak för att gå ut i jihad, heligt krig.

Män har laglig rätt att gifta sig med flickor som bara är sju, åtta år. När en 8-årig flicka blev bortgift med en 50-årig man la jag ut en video mot barnäktenskap på youtube med barn och tonårsflickor som protesterade mot att bli bortgifta. När kvinnliga skribenter i Saudi kommenterat filmen, fick amerikanska tv-bolaget CNN nys om den. Uppmärksamheten gjorde i alla fall slut på just det äktenskapet och flickan är fri igen.

Den saudiska justititeministern sa att det fanns planer på att förbjuda barnäktenskap. Det är nu många månader sedan och absolut ingenting har hänt. I stället gifte sig för en tid sedan en 70-årig man med en nio­årig flicka i Jiddah. Hennes pappa hade sålt henne för 4 000 dollar.

Och så har vi polygami, månggifte. Saudiska män får ha upp till fyra fruar. Det har förstört många familjer. När min mamma gift sig med min pappa fick hon av sin svärmor veta att han redan hade en fru. Mamma ställde honom till svars och han försäkrade att hon var hans favorit och att han skulle skilja sig från den andra. Mamma var lycklig ett tag men efter några år fick hon reda på att han gift sig igen och att hon inte längre var favoriten. När jag kämpar mot månggifte, kämpar jag för min mor.

Själv har jag haft större tur än de flesta. Jag gifte mig av kärlek och min förra man har en plats i mitt hjärta, även om vi inte längre lever ihop. Min man klarade inte av mitt engagemang för kvinnosaken och klagade över att det tog för mycket tid. Så en dag sa han att han tänkte ta sig en hustru till. Han bedyrade att jag var viktigast, men jag tänkte på mamma och begärde skilsmässa.

Min tid i rampljuset i Saudiarabien varade bara ett år. Sedan slog censuren till. Ingen myndighet sa något direkt till mig, men den ena redaktören efter den andra tackade nej till allt jag skrev.

Många saudiska kvinnors liv förstörs mycket värre än mitt. Fatima al-Azaz gifte sig också av kärlek men hennes halvbröder tyckte inte att hennes mans sociala ställning var god nog, så de övertygade en religiös domstol om att upplösa hennes äktenskap. Hon och hennes man tvingades foga sig, för den som i Saudi umgås med en person av motsatt kön som inte är ens make eller släkting, kan straffas med spörapp, fängelse eller i värsta fall avrättning. Fatima al-Aziz försökte återvända till sin man. För det fick hon nio månaders fängelse tillsammans med sitt nyfödda barn innan hon överfördes till ett kvinnohärbärge där hennes rörelsefrihet begränsades.

Eller ta Jamila som är gift med en av mina släktingar. Hon är äldst av arton barn till en fattig dadelodlare med fyra fruar, och gick ut gymnasiet med toppbetyg. Kort tid senare beslöt hennes far att gifta bort henne med en man från stan. Jamila reste dit med sin mamma och träffade sin man för första gången på bröllopskvällen. Han visade sig vara psykiskt störd och ­Jamila bönföll sin mor att få följa med hem. I stället stängdes hon in i ett rum med sin nya man och förmyndare, som tog henne med våld medan hon skrek på hjälp.

En kampanj jag misslyckats med är att filma vittnesmål från kvinnor som Jamila. Trots att de inte ens skulle behöva visa sina ansikten är de flesta saudiska kvinnor för rädda för att våga ställa upp. Sedan finns det förstås kvinnor som inte stödjer oss, rika kvinnor vars män gynnas av systemet och religiösa kvinnor som inte vill ha någon förändring.

Och varför är jag annorlunda? Jag vet inte. Kanske för att jag som shiit, en tiondel av den saudiska befolkningen är shiiter, alltid har varit annorlunda. Kanske för att min mamma lät mig spela fotboll och jag alltid kände mig lika mycket värd som pojkarna. Kanske för att jag jobbar åt Aramco, det jättelika statliga oljebolaget som är beroende av sina anställda från väst och som därför är en enklav av relativ liberalism. Kanske för att jag gick på college i USA och fick leva ett liv där kvinnor behandlas som människor och inte som ägodelar.

Artikeln har tidigare publicerats i Washington Post