Landet Kongo finns bara i västländernas ögon

– Kongo är en lös sammanslutning av politiska enheter. De hänger ihop eftersom det på kartan finns ett geografiskt område som kallas Kongo. Men på vissa platser har den kongolesiska staten överhuvudtaget ingen i kontroll, istället skapar den bara mer kaos. Vi måste börja med att erkänna att det finns maktpersoner på olika håll i landet som utövar något som kan likställas med lokalt självstyre.

Du har tillsammans med Greg Mills från Brenthurst Foundation skrivit en artikel med slutsatsen att alla ansträngningar som FN och det internationella samfundet gör är bortkastade så länge man fortsätter att se DR Kongo som ett land med Kin­shasa som huvudstad. Kan du utveckla det?

– FN har haft en rad olika fredsuppdrag i landet och internationella samfundet har lagt flera miljarder på nationella val, men ingen har ifrågasatt att makten ska ligga i Kinshasa.

Kongoleserna lever i sina olika regioner och försöker hitta politiska lösningar som passar dem där, ibland med och ibland utan regeringen. Internationella samfundet verkar betydligt mer fixerat vid att makten ska finnas i Kinshasa än vad kongoleserna är. Och väst fortsätter att signalera att vi inte välkomnar alternativ till dagens ordning.

Vilka alternativ till regeringen i Kinshasa finns det? Kan internationella samfundet börja samarbeta med regionala makt­havare istället?

– De internationella hjälporganisationerna gör det redan. Hjälparbetare i Kongo har för länge sedan gett upp tanken på den formella regeringen. Det demonstrerar det grundläggande problemet, alltså att regeringen inte har kontroll.

Är alternativet att splittra DR Kongo?

– Det är ett sätt. Men det finns andra intressanta lösningar som en långtgående decentraliserad federation eller utökat samarbete med grann­staterna. Det är dags att fråga kongoleserna vad de själva vill.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton besökte nyligen DR Kongo och samtalade med president Joseph Kabila. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson har också träffat Kabila och utlovat mer bistånd. Vilken signal sänder dessa möten?

– Kabila är självklart väldigt angelägen att träffa alla utländska dignitärer eftersom det bekräftar hans roll. Mötena stärker hans makt, samtidigt som han bara är en av flera konkurrerande maktstrukturer.

Den internationella diplomatin i Mellanöstern söker oförtröttligt efter nya lösningar. Det hade varit fint med lite av samma diplomatiska energi i Kongo, särskilt som alla är ense om att den humanitära situationen är katastrofal.

Det finns flera anledningar till att det inte är så: Afrikanerna har närmast dogmatiskt hållit fast vid sina gamla gränser. Väst vet att kolonisatörernas uppdelning av Afrika är en central del av problemet, men vill inte satsa den tid och energi som det skulle ta att hitta nya lösningar.

Kommer Kongo att fortsätta existera?

– Det är inte självklart att det vi i dag kallar Kongo kommer att existera som ett land. Jämför man Europas karta från början av 1900-talet med hur den ser ut i dag har väldigt mycket förändrats. I Afrika är gränserna i stort sett desamma som i slutet av 1800-talet. Medan andra delar av världen ansett det praktiskt att ändra gränsdragningarna då och då, är Afrikas intakta trots extraordinära humanitära och politiska kriser.

Är Afrikas ledare redo att ge upp delar av sina länder oc h därmed delar av sin makt?

– Nej det tror jag inte. Men andra ledare i länder där geografiska lösningar blivit verklighet har inte heller varit det. Ändå blev det förändringar. Internationella samfundet ansåg det exempelvis riktigt att erkänna Kosovo eftersom det var en del av lösningen på konflikten. Om man kan rita om kartan där, varför inte göra samma sak när det gäller något så stort och komplicerat som Kongo?