"De religiösa vill diktera hur vi ska leva"

TEL AVIV. Verkligheten trängde sig på i vintras under Gazakriget när bombplanen dånade förbi söderut över Tel Avivs stränder.

Precis som nu var stranden full av folk som spelade strandtennis och drack paraplydrinkar.

– Vi vet alla vad som händer. Folk dör, säger Noa Byder, som väntar in solnedgången på en filt tillsammans med några vänner.

– Palestiniernas liv är outhärdligt. De har ingen frihet, vi hindrar dem från att träffa sina familjer, vi tar deras land och vatten. Men jag orkar inte se det. Jag tror inte det hjälper att skrika i demonstrationer. Jag bara lever mitt eget liv.

Under kriget jobbade hon som hebreiskalärare för palestinier i östra Jerusalem.

– De är beroende av Israel, men de hatar Israel och mig. Jag kunde inte identifiera mig med mitt land, men inte med deras heller. Jag ville lära känna dem och bara vara jag. Men de kunde inte se mig så.

Det blir obehagligt tyst på filten.

– Just nu är allt frid och fröjd men det kan vändas upp och ner på en sekund. Folk är så rädda, säger Yohannan Azriel.

– När vi började i armén hade vi ideal om att vi skulle bidra med något gott. Det var skitsnack. Som soldat måste man slåss. Inte för sina ideal, utan för sin överlevnad.

Solen drunknar i havet och ett nytt år börjar i den judiska kalendern.

Tami Harel tar upp en nyårssång på gitarren. Rosh hashana är egentligen en familjehögtid. Vännerna har plockat ut det de gillar: sångerna, vinet och och äppelklyftorna doppade i ekologisk honung som symboliserar ett sött nytt år.

– Jag bryr mig bara om de högtider som jag kan koppla till mitt eget liv, säger Tami Harel.

Hon har nyligen flyttat till det mer religiösa Jerusalem. Där går hon inte ut på fredagkvällar när sabbaten inleds.

– Det skulle inte kännas rätt. Dessutom är ingen annan ute då.

Annars tycker ingen av dem att det påverkar dem särskilt mycket att Israel är en religiös stat. Det gör däremot Julie Magen, som har legat hela eftermiddagen på en handduk och solat. Hon är hemma på besök från Tyskland, dit hon har flyttat med sin man och öppnat en tatuerarstudio.

– I kristna länder är affärerna också stängda på söndagarna, men här tvingas vi lägga ner våra liv på sabbaten. Vill man göra en utflykt så går det inga bussar, och kör man bil så spärrar de religiösa av vägen, säger hon.

I Tel Aviv går det hyfsat att leva det Julie Magen kallar ett normalt liv, men hon ser en risk med bubblan:

– Det är lätt att bara ha kul här. Jag känner folk som är femtio och lever sina liv på stranden. De är som åsnor som står och äter gräs och inte flyttar sig ur fläcken.

Under några timmar på kvällen är den pulserande nöjesstaden faktiskt stendöd. Men framåt elvatiden börjar barerna öppna i den bohemiska gamla arbetarstadsdelen Florentin.

När sångerskan Reuma Gamliel strosar förbi jourbutiken på hörnet på vägen hem från en nyårsspelning med isralisk folkmusik ser hon att hennes vänner Josef Ralt och Zohar Ben Yosef sitter på uteserveringen mittemot.

– Det är vi som är bubblan! hojtar Josef Ralt och klappar sig på sin runda mage.

Alla tre bor i kvarteret och är i femtioårsåldern. De talar varmt om gemenskapen och kreativiteten i Florentin.

– Men de religiösa försöker diktera hur vi ska leva här också, säger Zohar Ben Yosef.

Han berättar om hur butiksinnehavare har bötfällts för att de haft bröd framme under vårens pesachhögtid, när bröd är förbjudet enligt de judiska kostreglerna. Och de religiösa bojkottar en dygnetruntöppen jourbutikskedja för att tvinga dem att stänga under sabbaten.

– Så nu stänger de i Jerusalem, men bojkotten fortsätter tills alla butikerna gör likadant. Ägarna har inte råd att ignorera de religiösa, säger han.

– Det här är kärnan i vårt lands historia, säger Reuma Gamliel.

– Vi har inte bestämt oss för om vi ska vara ett judiskt eller ett israeliskt land.

De tror att minskat religiöst inflytande skulle öka möjligheterna till fred.

– De religiösa är problemet, på alla sidor. Deras vill ha bort hela Israel, våra vill roffa åt sig hela de ockuperade områdena, säger Zohar Ben Yosef.

– De flesta sekulära israeler tror inte på förtryck av palestinierna, säger Josef Ralt.

– Förr, när folk från Gaza jobbade i här, kom alla bra överens. Men när religionen ökar i betydelse på båda sidorna börjar allt gå baklänges.

Vid tvåtiden på nyårsnatten är diskoteken fulla i kvarteren kring Allenbygatans södra ände. På gayklubben Playground kliver gogo-dansare i små kalsonger upp på bardisken och börjar åma sig runt varsin stång till den hårda techon. Minst 150 personer smådansar, dricker och tittar på dem. En bartender med bar överkropp lutar sig fram över disken och ropar:

– Kom nästa fredag! Här är tomt på grund av nyåret.