Med Mao och gudarna mot fred

KATMANDU. I 27-åriga Amita Bhattereis rum samsas affischen av en lokal maoistpolitiker med Lakshi, den hinduiska gudinnan för välstånd och rikedom.
– Det är klart att man kan vara både religiös och maoist, säger hon.

Amita Bhatterei och systern Babita har varit arbetslösa i två år sedan den textilfabrik där de jobbade tvingades att säga upp personal till följd av sjunkande orderingång. Efterfrågan på nepalesiska pashminasjalar har minskat i den internationella lågkonjunkturen. Systrarna har gjort kortare inhopp, men på sistone har det varit svårt.

Helst skulle Amita Bhatterei vilja studera på universitetet. Som sjutton-åring tvingades hon sluta gymnasiet när föräldrarna inte längre hade råd med skolavgiften.
– Då ville jag plugga ekonomi men nu drömmer jag om att få läsa statskunskap.

Hon är aktiv inom Mao­istpartiet, Nepals största parti. Hon håller kurser om kvinnors rättigheter i det lokala partidistriktet.
– Jag försöker öka medvetandet bland kvinnor. Vi borde ha lika mycket att säga till om som männen i hemmet, på arbetsplatser och i parlamentet.

Under det tio år långa inbördeskriget var maoistpartiets mål att störta monarkin, avskaffa kastsystemet och göra slut på de sociala orättvisorna. Men maoisterna beskylldes av bland andra Amnesty International för grova övergrepp mot civila och omfattande rekrytering av barnsoldater. Fortfarande är organisationen terroriststämplad av USA.
– Det begicks övergrepp från båda sidor under kriget. Men om vi inte använt våld och gjort revolution hade vi fått leva under förtryck för all framtid, säger Amita Bhatterei.

Efter fredsöverenskommelsen år 2006 tvingades kung Gyanendra att lämna ifrån sig makten och Nepal utropades till republik. Men klyftan mellan fattiga och rika är lika stor som förr. Maoisterna, som vann valet 2008 och under en period var i regeringsställning, har inte lyckats bättre än något annat parti med att ändra på den saken.

Amitas far Bishnu Bhatterei, 59, tycker att det var bättre på kungens tid.
– De politiker som nu styr Nepal sätter personliga och partipolitiska intressen före landets bästa. Det gör att utvecklingen står stilla, säger han.

Familjen Bhatterei tillhör Katmandus lägre medel­klass. De betalar motsvarande 350 kronor i månaden för sin trerummare i byn Gwarko, en mil norr om huvudstaden.

Amitas mor Hiradevi Bhatterei är hemmafru. Fadern Bishnu var tidigare byggnadsarbetare, nu mäter och inspekterar han byggen som daglönare. Han tjänar 150–200 nepalesiska rupier (15–20 kronor) om dagen. Efter en lungoperation kan han inte jobba lika hårt som förr.

Tyska biståndspengar hjälpte till med sjukhusräkningen på motsvarande 10 000 kronor. De allra fattigaste kan ansöka om intyg som ger rätt till viss kostnadsfri grundläggande sjukvård, men någon allmän sjukförsäkring finns inte.

I Nepal är det bara statsanställda som kan räkna med pension. Bishnu Bhatterei säger att han fortsätter arbeta så länge han orkar, sedan får barnen försörja honom.

22-årige Ashoka jobbar som servitör på ett hotell i Qatar med en månadslön på motsvarande ungefär 2 000 kronor. Utan de pengar han skickar från oljeemiratet hade familjen inte klarat hyran.

Amita Bhatterei förklarar att hon fortfarande tror på revolutionens idéer. Men hon har insett att det tar tid att förändra ett samhälle i grunden.
Hon tror inte att vare sig maoisterna eller regeringsarmén är beredda att ta till vapen igen, trots frostigare relationer på senare tid och tecken på att fredsavtalet börjat knaka i fogarna.
– Vi nepaleser måste börja lita på varandra igen, bara då kan vi lägga personliga intressen åt sidan och arbeta tillsammans mot något större.