Gäst bland de icke välkomna

Några meter från taxfreeshoppens frestelser ligger det provisoriska förvaret på Kairos flygplats. En korridor med hårda plaststolar, två stinkande toaletter och tre rum med sunkiga bäddar är tillfällig bostad åt en salig röra av människor som bara har en sak gemensamt: att vara ”icke välkomna”.

Det är strandsatta palestinier, illegala migranter och så jag.

Jag förstod vad som var på gång redan när jag togs åt sidan i passkontrollen. Men först efter flera timmars väntan och ett intetsägande förhör med två uttråkade säkerhetspoliser fick jag beskedet att jag nekats inträde i Egypten, utan någon förklaring.

Det var som att se en ridå gå ner framför mitt liv; plötsligt är jag utestängd från ett land som jag efter tre år kommit att betrakta som ett and­ra hem. Mobiltelefonen har bryskt tagits ifrån mig, och 48 timmar utan kontakt med omvärlden i väntan på nästa återvändande flyg ger gott om tid att grubbla. Men jag är åtminstone inte ensam.

Snart leder soldater i gröna uniformer in en grupp etiopier. En mager ung man i röd T-shirt med texten ”Live life to the fullest” (lev livet fullt ut) över bröstet slår sig ned framför mig. Han spärrar klentroget upp ögonen när jag berättar att jag ska deporteras till Sverige. Sedan skrattar han till:

– Sverige? Du måste berätta hur man gör för att skickas dit!

Han heter Alexander och är 26 år. För över ett år sedan lämnade han Etiopien för drömmen om Europa. Efter månader på resande fot i Sudan och Egypten vandrade han över Sinais berg in i Israel.

En riskabel resa – både Amnesty International och Human Rights Watch har fördömt de egyptiska gränsstyrkornas taktik att skjuta skarpt för att stoppa illegala migranter. De senaste två åren har minst femtio dödats.

Alexander lyckades korsa gränsen, men greps av israelisk polis och deporterades till Egypten, där han fängslades i fyra månader. Fängelsematen bestod av en liten klick halawa – en söt pasta av sesamfrön och socker – och två brödstycken varje morgon och kväll.

– Vi var alltid hungriga, smutsiga, och trängdes tjugo till trettio personer i varje stinkande cell. De behandlade oss som djur.

Nu väntar deportering till Etiopien för Alexander och sjutton andra etiopier. Men han kan tänka sig att försöka igen en dag.

– Vårt land har förstörts av krig och korruption. Där finns ingen chans till ett verkligt liv. Vad ska jag leva av? Stjäla? Då kan jag lika gärna sitta i fängelse här!

Jag önskar att jag kunde säga att bitterheten över att deporteras vid det här laget har skingrats och ersatts av tacksamhet över min privilegierade position. Men den har bara spätts ut med skuldkänslor.

Framåt småtimmarna, när vi försöker få lite sömn på det hårda golvet där kackerlackor irrar kors och tvärs, kommer soldaterna tillbaka. Innan han förs iväg i handbojor till det väntande planet vänder sig Alexander mot mig och ler.

Hans korta avskedshälsning kommer alltid att påminna mig om den gränslösa värme, humor och generositet som jag mötte hos mina mindre lyckligt lottade ”medfångar” – och som jag under mina tre år i Egypten gång på gång upplevt bland människorna längst där nere, på den globaliserade världens skitiga tredjeklassdäck. Den bestod av tre ord:

– Don’t worry brother! (Oroa dig inte, min bror!)