Murens fall – firandet i gång

BERLIN.

Guten Tag, jag kommer från Radio Berlin, säger journalisten och sträcker fram sin mikrofon, vad gjorde ni den nionde november 1989?

Kvinnan, som är i sextioårsåldern och heter Jahn, svarar att hon såg Berlinmurens fall på tv. Reportern nickar förstrött; fru Jahn är en typisk halvpoängare.

Fullpoängaren stod och trängdes vid gränsbommen på Bornholmer Brücke den magiska kvällen för tjugo år sedan. Nollpoängaren missade alltihop - som kemisten Angela Merkel som var på fest hos kompisar och inte märkte.

- Jag bodde i hundrafyran på Schönhauser Allee, säger Angela Merkel och var alltså nästan granne med mannen som valts ut att tala med henne, här mitt på den historiska Bornholmer Brücke.

Han är en fullpoängare som tidsvittne och var nästan först igenom när DDR-polisen Harald Jäger slog upp bommen här.

- Det är roligt att träffas, säger förbundskanslern till honom. Och jag är säker på att Michail Gorbatjov och Lech Walesa tycker det också.

De båda expolitikerna står bredvid men säger ingenting. Kanske kan de inte tyska. Vi andra som trängs på bron kämpar om de glimtar som bjuds av celebriteterna.

- Tänk att stå här igen efter tjugo år, mumlar en herre.

Han heter Geyer och jag frågar snabbt om han också var här på bron den där natten.

- Nej vi såg det hela tv, svarar fru Geyer snabbt.

- Men dagen därpå var vi här och gick över till väst, säger hennes man.

Hur var det?

- Hur det var... mumlar herr Geyer.

Han får tårar i ögonen.

Angela Merkel tar sina följeslagare med sig västerut över bron. Den är spärrad åt det hållet idag, precis som förr.

En miljon människor har rest till Berlin; rekord enligt turistchefen Christian Tänzler. Alla måste välja: om vi vill se Gorby på bron eller folkfest borta vid Sonnenallee. Musikgalan i Treptow eller Hillary Clinton vid Brandenburger Tor. Bon Jovi på Pariser Platz eller Bach i domkyrkan, där symfoniker från östra och västra Berlin spelar tillsammans.

Eller om vi vill se kyrkvärden Elke Kielberg ringa i kyrkklockan uppe vid Bernauer Strasse, där muren gick längs trottoaren och Försoningskyrkan låg mitt i det gränsområde som kallades dödsremsan.

- Jag har alltid bott här, säger hon och nickar mot den västra sidan.

- Jag bodde här när gränsen var öppen och när de byggde muren. Mina kusiner bodde på andra sidan och hu vilket sjå vi hade när vi skulle över gränsen och hälsa på dem...

Och nu? Elke Kielberg rycker på axlarna. Hur det är så glömmer man rätt fort hur det var, säger hon.

Kyrkoherden Manfred Fischer leder minneshögtiden i det nya kapellet. Han var präst här redan på DDR-tiden.

- Den här muren var dödlig från första dagen till den sista, säger Fischer. Men nu har folket återtagit dödsremsan och gett den liv.

Fotografen från den polska televisionen har precis riggat upp sin kamera på utsiktsplattformen när tjugofyra reflexvästade förstaklassare från Evangeliska skolan i Prezlauer Berg kommer rusande. De trängs, stöter till tv-kameran och störs inte av polska svordomar.

- Allt det här med muren gör dem så upphetsade, försöker lärarinnan Frau Ritter förklara. Vi pratade om DDR hela förra veckan.

Nedanför plattformen finns en panel med knappar. Skolbarnen trycker ivrigt och en röst från förr sprakar i högtalaren:

Vad jag förstår, äh, så gäller det här, äh, genast. Omedelbart.

Det är Günter Schabowski, talesman för DDR:s politbyrå. Bara för att han sa så här på presskonferensen den nionde november 1989 öppnades muren, förklarar läraren.

Günter Schabowski firar inte; han ligger döende på sjukhus. Hans gamle chef Egon Krenz festar inte heller. Östtysklands före detta regeringschef sörjer sitt DDR. Att riva muren var inte hans påhitt.

Att bygga upp den igen är eventfixaren Moritz van Dülmens idé.

Tusen ungdomar har målat färgglada, tre meter höga block av cellplast som ställts på rad hela vägen från Potsdamer Platz i söder till floden Spree i norr. De klyver centrum som muren gjorde. Nu ska de falla.

Lech Walesa står beredd, eftersom fackföreningen Solidaritets uppror på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev den första attack som till slut fällde alla diktaturerna i Östeuropa.

Den nordligaste stenen står vid floden. En bit bort syns sju kors, resta över DDR-medborgare som sköts när de försökte simma över.

- Frihet, säger Walesa och vräker sitt block över ända. Så ramlar brickorna en efter en enligt dominoprincipen. Ända upp till Brandenburger Tor och fyrverkeriet.

- Hela Berlin är en feeest! skränar en kille till poliserna vid Marschallbrücke.

Han har fel förstås. På Socialisternas Minnesplats i Friedrichsfelde är det exempelvis tyst. Här vilar Östtysklands döda hjältar under röda granithällar - i absolut frid. Ingen har på länge lagt blommor på DDR-ledaren Walter Ulbrichts grav.

Ändå svarar fyra av tio östtyskar blankt nej, när institutet Deutschland-Trend den här dagen frågar dem om DDR var en orättfärdig stat.