Världens barn får det långsamt bättre

Ingen förväntar sig omedelbara resultat, skrev Sydsvenskan när FN:s generalförsamling hade antagit konventionen om barns rättigheter den 20 november 1989.

Tjugo år har gått och visst har den gett resultat.

Idag dör mindre än hälften så många spädbarn som 1989. I Sverige. Som redan för tjugo år sedan var världens säkraste land att vara barn i.

I övriga världen är förbättringen mindre mätt i procent, men större räknat i antal barn. Utanför Sverige dör årligen en och en halv miljon nyfödda under sina fyra första veckor. De flesta av dem blir bara ett par dagar gamla.

Orsakerna är ingen gåta: infektioner, sjukdomar, okunskap och fattigdom. Spädbarnsdödlighet är till 95 procent ett problem för Afrika och Asien, allra mest för Afrika söder om Sahara och nästan enbart för de fattiga.

De är många. Risken att födas i ett utvecklingsland är nästan nio på tio. Chansen att födas i ett av världens rika länder är ungefär en på elva.

Du som är under arton och läser detta har alltså haft tur. För då är du ett av de 1,9 miljoner barn som bor i Sverige och inte ett av de 8,4 miljoner barn som lever i slaveri på exempelvis ett indiskt tegelbruk, en västafrikansk kakaoplantage eller en brasiliansk bordell.

På papperet verkar det inte finnas mycket mer att göra för världens barn.

Alla länder utom Somalia och USA har ratificerat barnkonventionen och därmed förbundit sig att följa dess principer. Du ser de fyra viktigaste här intill; uppfylls de är vi i stort sett hemma.

Men det gör de inte.

En av de viktigaste åtgärderna för världens barn vore att förbättra och stärka kvinnans ställning i samhället, skriver Unicef i sin rapport om läget 2009.

På många håll går utvecklingen åt det hållet, noterar FN-organet. Barn­äktenskapen blir exempelvis färre. Men förändringen går långsamt och säkra siffror är bristvara. I en stat där femåriga flickor gifts bort lägger myndigheterna inte stor möda på att samla in pålitlig statistik om hur barnen har det.

Det tog tio år att skriva barnkonventionen. Tjugo år av tillämpning är kanske inte mycket. Fortsatt utveckling kräver hårt arbete, för världens barn får det inte bättre automatiskt, poängterar Unicef och nämner en sak som är helt avgörande:

Att tillräckligt många förväntar sig resultat.