Hon tar strid för rätten att bära byxor

Med sin långa, glittrande byxa, fyra ringar, två armband, örhängen och ett par högklackade skor bryter 35-åriga Lubna al-Hussein definitivt mot paragraf 152 i Sudans brottsbalk från 1991.

När hon gick på restaurang i Sudans huvudstad den 3 juli vid elvatiden på kvällen, iförd ett par gröna byxor, blev hon dömd till fyrtio piskrapp för osedlig klädsel.
– Piskorna flätas i flodhästläder. Det är det hårdaste lädret av alla, säger hon till Sydsvenskan.

Lubna al-Hussein har trotsat utreseförbudet och smitit igenom passkontrollen på Khartums flygplats i heltäckande slöja, nikab.

43 000 kvinnor, enbart i huvudstadsregionen, blev under 2008 dömda för att i sedlighetspolisens ögon bära fel klädsel. Lubna al-Hussein, som var en av dem, gjorde det dittills otänkbara: hon inte bara överklagade straffet, hon skickade dessutom ut 400 inbjudningar att följa rättegången till press, ambassader och rege-ringsfolk.

Regimen hamnade i medialt strålkastarljus. Piskrappen omvandlades till böter – som hon vägrade betala – vilket några regimtrogna journalister i stället gjorde åt henne, till hennes förtret.

Sedan dess är Lubna al-Hussein en nagel i ögat på regimen. När hon gick till fots till sin rättegång följdes hon av en mängd kvinnor, alla klädda i byxor.
– Det handlar om så mycket mer än tyg, säger Lubna al-Hussein.

Med obesvärad auktoritet korsar hon lokalen i feministorganisationens ”Ni putes, ni soumises” (Varken horor eller kuvade) högkvarter i Paris. Lite otålighet sipprar ut när en kopp te inte kommer fram tillräckligt snabbt.
– Om kvinnor kunde bestämma över sin klädsel skulle de vinna tillbaka sitt självförtroende. Det vill inte regimen, säger hon och fortsätter:
– Regimen i Khartum är svag. Därför ger den sig på dem som de anser vara svagast: flickor och kvinnor.

För att tvinga regimen att löpa linan ut och blotta absurditeten i sina lagar så sa journalisten Lubna al-Hussein upp sig på det FN-jobb hon hade i Khartum.

Hon ville inte att någon skulle kunna åberopa en FN-immunitet för brottet att bära ett par vida, gröna byxor på en restaurang där 400 personer satt och åt den där sommarkvällen i juli.
– Plötsligt stormade tolv poliser in. De krävde att alla kvinnor som bar byxor skulle stå upp. Sen fick vi gå två steg fram och ett tillbaka. Det var rena modeshowen, säger Lubna al-Hussein genom sin tolk och ler lite snett.

Tretton kvinnor greps den kvällen. Tio fick sitt straff med en gång. Det var då Lubna al-Hussein bestämde sig för att sätta sig på tvären.
– Den utlösande faktorn? Det var en ung kristen flicka, kanske femton eller sexton år gammal. Hon var bland oss som arresterades och fick reda på att hon skulle bli kvar i två dagar bland poliserna. Hon grät och skakade av skräck. Till slut kunde hon inte hålla igen utan kissade på sig, berättar Lubna al-Hussein för Sydsvenskan.

Polisen som godtyckligt arresterar kvinnorna är både polis och vittne. En annan polis är domare. Kvinnorna erkänner oftast med en gång. Annars riskerar de en offentlig rättegång. Det sedlighetsbrott som bärandet av ett par byxor utgör beskrivs i kvinnans brottsregister i samma termer som prostitution.

Den uppmärksamhet som Lubna al-Hussein åstadkom kring paragraf 152 har, enligt många, öppnat en spricka i regimens järnridå. Men makten i Khartum reagerar med eskalerande våld.
– Häromdagen dömdes en 16-årig flicka till 50 piskrapp. Det är mer än vad deras lag föreskriver, säger hon.

Lubna al-Hussein tänker inte söka politisk asyl. Tvärtom. Hon tänker återvända till Khartum efter en rundresa i Europa. På rent trots.