"Jag skäms för att jag har allt"

TOKYO. Två nyblivna mammor på drygt trettio år, vars liv mellanlandat i Tokyo, ändlösa mil från våra hemländer.

Vi hade kunnat sitta här över tekopparna och småprata om våra jämngamla bebisflickor, vagga dem och förundras över vad fyra månader gjort med knytena som alldeles nyss låg som hjälplösa grodor på våra magar.

Istället är det mitt barn hon vaggar, mitt barn hon busar med i babygymmet och mitt barn vars blöja hon byter medan hon nynnar.

Hennes egen dotter är hundratals mil bort och Joy har inte sett henne sedan hon lämnade familjen hemma på farmen i Filippinerna för två månader sedan.

Joy är hos oss för att lära känna vår dotter och kanske bli vår nanny.
– Jag skulle ta hand om Vera Li som min egen dotter, säger hon medan hon med van hand gungar den lilla.

Joy har, som så många andra filippinska kvinnor, lämnat familj och hemland för att kunna ge sina barn ett materiellt bättre liv. Efter fem år som hemhjälp i Tokyo åkte hon i höstas hem till Filippinerna med magen i vädret för att föda sin dotter.

Två månader tillbringade de tillsammans innan Joy måste återvända till Japan och inkomstskällorna. Hon jobbar hårt i Tokyo för att varje månad kunna skicka hem pengar till maken och de två barnen, den lilla och en elvaårig pojke. Varje extra timmes arbete är av värde. Dottern behöver mjölkersättning, läkarkontroller, vaccin och blöjor, och pojken ska gå i skola.

Det är ett tungt försörjningsansvar som vilar på Joy och hennes medsystrar. Förutom vår familj har hon redan två andra som hon hjälper med barnpassning och hushållssysslor.

Jag sätter mig för att arbeta i rummet bredvid. Jag hör Joy vagga min dotter till sömns och jag skäms för att jag sitter här i vår fina lägenhet på den tjusiga adressen, och för att jag har min flickas fjuniga hjässa bara en strykning bort medan Joy måste lära känna sina barn via en telefonlina.

Jag skäms för att jag nyss grinat över förlorad egentid och beklagat mig över hur tufft det är att vara mamma i ett land där man blir glad om ens man kommer hem tidigare än nio. Jag känner mig pinsamt bortskämd. Jag har allt och det jag inte har kan jag köpa. Som egentid.

Där och då är det, som om ett koncentrat av rättvisans snedfördelning i världen har kafferep i vår lägenhet. Kontrasten är så sorglig.

Senare i livet återvänder många kvinnor hem och tar hand om barnbarnen när det är dags för deras döttrar att åka utomlands och tjäna de i sammanhanget stora pengarna. Den filippinska ekonomin vilar tungt på de pengar som förs över från utlandet.

Joy berättar att hon inte kunnat sova de senaste nätterna. Hon måste hitta en ny sponsor för sitt japanska visum, annars tvingas hon lämna landet, eller, som många medsystrar, stanna illegalt och riskera fängelse.

Japan är inte förlåtande mot invandrare, allra minst mot de lågutbildade och fattiga. Tjugo dagar har hon på sig att få alla papper på plats. Sponsorn måste vara en prominent icke-japansk medborgare, som en ambassadsanställd eller en advokat.

Många gästarbetare förlorade sina sponsorfamiljer när finanskrisen tvingade hem välbärgade internationella familjer. Joys sponsor flyttade tillbaka till Kanada för några månader sedan.

Ett par dagar senare ringer hon. Som det ser ut med hennes nya schema kan hon inte åta sig de timmar vi behöver. Hon berättar att hon har gråtit eftersom hon redan hunnit fästa sig vid Vera Li.

En snabb sekund tänker jag att det är lika bra, kanske skulle min dotter bli ställföreträdande för hennes egen. Sen skäms jag. Igen. Över mina tankar, över min europeiska vithet, över min medelklass, över de dyra italienska mandelskorporna jag bjöd på och över att ha det så bra.

Vi lovar att hålla kontakt, och när jag den kvällen ligger med Vera Lis varma lilla kropp tätt intill mig gråter jag en skvätt för de kvinnor som försörjer sig på att ta hand om barn, men inte får uppleva sina egna småttingars uppväxt.