Utrikesministern går sin egen väg

Han utmanar partnern i regeringskoalitionen, Kristdemokraterna, med krav på stora skattesänkningar och minskade socialbidrag. Dessutom anklagas han för att ha favoriserat personliga vänner inom närings­livet i de delegationer som följt honom på resor i Asien och Latinamerika.

Hans chef, den krist­demokratiska förbundskanslern Angela Merkel, ligger lågt. Hon väntar hellre ut konflikterna än tar ställning när stämningarna är upprörda. Men det är ingen tvekan om att hon inte är road av Westerwelles framfart.

Hans parti gick starkt framåt i valet i september och tog 15 procent av rösterna. Men det är ändå den mindre partnern i regeringen. Guido Westerwelle är svansen som försöker vifta på hunden.

I valkampanjen drev Westerwelle och hans liberala fridemokratiska parti FDP kraven på skattesänkningar hårt. Det har han fortsatt med. Den hårdföre kristdemokratiske finansministern Wolfgang Schäuble har gång på gång viftat bort förslagen.

Staten har öst ut pengar för att hålla banker, industri och konsumenter under armarna under finanskrisen. Budgetunderskottet ska snart betalas och finansminister Schäuble vill ha in alla pengar han kan få.

Men det stoppar inte Guido Westerwelle. Han riktade nyligen ett skarpt angrepp mot Tysklands välfärdsprogram. Social­bidragen måste sänkas, anser han. Han vill gå betydligt längre än Kristdemokraterna, som gjorde upp om ett saneringsprogram med den förra koalitionspartnern Socialdemokraterna. De tyska Kristdemokraterna, CDU, är visserligen konservativa men tar ett socialt ansvar som högerpartier sällan gör.

Sådant är Westerwelle obesvärad av. Det har retat många kristdemokrater att han vägrar att veta sin plats. Traditionellt blir partiledaren för det mindre av koalitionspartierna utrikesminister och vice förbundskansler. Samma tradition bjuder att han eller hon tonar ner sin inrikespolitiska roll och ägnar sig åt utrikesfrågor.

Visst sköter Guido Westerwelle sitt internationella uppdrag. Men när han är hemma vevar han på i sina hjärtefrågor och strävar ständigt efter att rycka åt sig det politiska initiativet.

När Angela Merkel efter valet i september såg att det gick att bilda en helt borgerlig koalition sa hon att det var ett drömläge. Frågan är om hon fortfarande tycker det i umgänget med den oregerlige Westerwelle.

Text: Håkan Thorsson