Knark ett måste för en lyckad festkväll

Jenny har just kommit hem från jobbet på en arkitektbyrå. Hon skakar av sig sin kavaj och kjol och drar på sig en färgglad klänning med kaninmönster. På sminkbordet har hon ett litet skrin med marijuana och andra droger.

Hon röker en joint medan hon sminkar sig. Jennys drogbruk eskalerade i tonåren efter att en bekant bjudit henne på LSD. Hon visste inte hur stark en tripp kunde vara och tyckte inte andra droger kändes så farliga efteråt.

Som 25-åring flyttade hon till London och började arbeta hårt långa dagar och festa intensivt på helgerna. Fem år senare fortsätter hon hålla samma takt.

På den lokala puben beställer Jenny en Guinness mot baksmällan efter gårdagens vin. Hennes vän John dyker upp. Han är omkring fyrtio, men ser mycket yngre ut. En tajt T-tröja ­visar trimmade yogamuskler. John arbetar som massör och lever hälsosamt under veckorna. På helgerna experimenterar han med droger.

– Det är viktigt att ha en balanserad livsstil, säger han.

Jenny tycker att John verkar ovanligt energisk och frågar om han tagit något. Han nickar, visar ivrigt några amfetaminpiller av en ny sort och frågar om Jenny vill ha. Hon tvekar först eftersom hon har tänkt sova i natt, men tar ett efter att John försäkrar henne om att de inte är speciellt starka.

Vid tiotiden kommer de till en liten klubb nära Old Street. House-musiken dunkar. Det är tidigt, de enda andra gästerna är några kraftigt sminkade kvinnor i höga klackar. Jennys kompis Kate möter oss och viftar diskret med en hopvikt lottsedel.

De går direkt ner till klubbens toalett. Kate föreslår att de ska ta en snabb pick-me-up eftersom stämningen just nu är ”totalt skit”.

Jenny går in i ett av båsen och vecklar upp lottsedeln på toapappershållaren. Stämningen är spänd.

Jenny böjer sig ner över kristallerna i paketet. Hon hackar upp det vita pulvret med sitt kreditkort, delar upp det i halvprydliga linjer och rullar ihop en tiopundssedel. Kate stänger dörren.

Några sekunder senare kommer de ut. Jenny slänger med håret och stryker sig om näsan. Hon rör sig lite ryckigt. Det verkar som om både hon och Kate sträckt på sig och blivit längre. Men hon känner knappt av drogerna längre, säger hon.

Tillbaka på dansgolvet har humöret svängt. Kate och Jenny vill dansa. Kring midnatt har golvet börjat fyllas. Det luktar öl och svett. Klientelet är östra London-trendigt: män i skotsk­rutiga skjortor och vildvuxna skägg, kvinnor i stora glasögon och glansiga tights.

– Ser du det där, säger Jenny och pekar. Det är ett typiskt MDMA-­ansikte. Ingen ser så där kärleksfull och lycklig ut på krogen utan droger.

En kille med ett påklistrat leende hoppar runt på dansgolvet. Hans underkäke rör sig hela tiden, det ser ut som om han tuggade på ett osynligt tuggummi. Den stimulerande drogen MDMA hör till de mer populära i London.

Drogkulturen finns i alla samhällsskikt i Storbritannien. Till och med Toryledaren David Cameron har talat öppet om att han tagit droger i sin ungdom. Den brittiska regeringen har trappat upp kampen mot knarket de senaste åren med allt ifrån högre straffsatser till anti-drogkampanjer i tunnelbanan. Men utan framgång.

Nattklubbsägaren Ben, en vän till Jenny, säger att drogerna har blivit lika vanligt som alkohol. Han driver en trendig klubb i östra London sedan mer än tio år. Enligt honom ligger det i klubbarnas intresse att kunderna tar kokain, eftersom det gör att de orkar festa längre och dricker större mängder alkohol.

– Det är ganska vanligt att dörrvakter konfiskerar droger, som de sedan ger till klubbens egen langare som säljer dem till gästerna, berättar Ben.

– Min policy är att det jag inte ser kan inte skada mig.

Jennys pojkvän Matthew började sälja droger till sina kompisar som 14-åring och betalade sina universitetsstudier med drogpengar. För några månader sedan flyttade han till London för att fly sitt för­flutna. Nu är han 35 år och arbetslös:

– Jag planerade aldrig att bli langare. Jobbet valde mig. Jag råkade vara den i vårt gäng som hade kontakter. Men till sist blev det för mycket. Det kändes som om det enda värde jag hade låg i att jag kunde fixa droger.

Samvetet var aldrig något problem.

– Tvärtom. Jag kunde nästan bli avundsjuk på någon som skulle ta sin första E, eftersom jag visste att de skulle få en fantastisk upplevelse.

Jenny försöker låta bli att knarka någon helg och undviker kokainet under veckodagarna. Men Matthew säljer fortfarande i liten skala och när han bjuder på några gram har hon svårt att stå emot.

Nästa dag sitter Jenny ihopkurad vid köksbordet och försöker få i sig en kopp kaffe.

– Ibland undrar jag om jag bara går ut för att ta droger, säger hon. Det blir liksom viktigare än att dansa och ha roligt. Är mina vänner verkligen mina vänner, eller är vi bara ett gäng som umgås för att vi tycker om att ta droger tillsammans?

Snart mår hon förmodligen ännu sämre.

– Ett par dagar efter ruset känns det som om all glädje sugits ut ur världen. Vi kallar det för självmordstisdagar.

Hon har aldrig funderat på hur hennes liv skulle ha varit om hon aldrig testat droger.

– Det finns så mycket jag skulle ha kunnat göra med mitt liv. Å andra sidan har jag haft mina lyckligaste stunder på droger och dem skulle jag inte vilja byta bort.

Varken myndigheter eller anti-drogkampanjer skulle kunna få henne att sluta.

– Det enda som spelar roll är hur jag känner mig. Jag vet att det kan vara skadligt, men så länge jag har roligt är det värt det.

87

procent av den brittiska klubbtidningen Mixmags läsare har tagit kokain någon gång. Över 600 000 personer i åldrarna 18–24 år har svarat i ett webbformulär. Urvalet är inte kontrollerat.