"Jag fattar det fortfarande inte"

WARSZAWA. Tystnaden är så skarp att tevelampornas surrande hörs tydligt medan de lyser skarpt vitt på den luftiga, långsamma folkmassan. Mittemot presidentpalatset sjunger en liten kör med slutna ögon till en ensam gitarr.

En bit bort står Magda Magiera, 28 år, och lyssnar utan att sjunga med. Hon och hennes man har kört trettio mil från Poznan för att vara här.
– Vi ville vara nära. Så fort vi hörde nyheten tittade vi på varann, han sa: "ska vi?", jag sa "kom", och så åkte vi, säger hon.

– Jag behöver ta farväl. Även om jag inte gillade deras politik var de bra människor som kämpade för sin vision om ett bättre Polen. Och jag har stor respekt för presidentens fru Maria Kaczynska, hon gav politiken ett ansikte och höll inte alltid med sin make.

Magda Magiera är också intresserad av händelsen som statsvetare.
– Det här enar oss. Jag kan inte ens föreställa mig hur valkampanjen blir, men jag vet att en sådan här enighet inte räcker länge. Det är inte i det polska folkets natur att vara överens.

En liten flicka strax bakom henne gnäller till sin mamma:
– Jag tänker inte gråta. Kan jag få plåster? Det gör jätteont i mitt finger.

Hon börjar gråta, får en kram och får hjälpa till att tända en ljuslykta.

De säljs från ett par långbord en bit nerför gatan. De små kostar fyra zloty och de stora nio, och de rödvita flaggorna tio.
– Hur vi har fått fram dem så snabbt? Ah, sådana är vi warszaware, säger Grzegorz Bialy, som står i rutig gubbkeps bakom borden.

– Alla vill tända ett ljus i dag. Då fixar vi fram ljus åt dem. De här är från Allhelgonahelgen.

Luften är klibbig och varm av alla ljus. Mellan dem ligger högar av blommor och dör.

En gles kedja av soldater släpper fram trettio personer åt gången till de tjocka kondoleansböckerna i presidentpalatset. Ewelina Balcerzak och Tomasz Rzepecki, 20 år, trängs i kön en halvtimme innan de får skriva på.

– Jag ville tala om för dem som dött att jag är tacksam för allt de gjort för oss. Kanske kan deras familjer läsa i böckerna någon gång i framtiden och veta att vi tänkte på dem, säger Tomasz Rzepecki.

– Jag skrev bara att jag saknar ord, säger Ewelina Balcerzak.

– Jag fattar det fortfarande inte, trots att jag har sett på teve hela dagen.

Bland annat såg hon att Brasilien utlyst tre dagars landssorg för Polens skull.
– Just nu är alla med oss och säger att de alltid uppskattat sina relationer med oss. Men varför märktes inte det innan? Och hur blir det om några dagar när Polen inte är världens centrum längre? säger Ewelina Balcerzak.

– Egentligen är vi inte intresserade av politik. Vi är ungdomar, säger han.

– För oss är de ju först och främst 96 människor som dött, säger hon.

Klockan tolv på söndagen hölls två tysta minuter i hela landet.