Blodomloppet klarar bomber

Den medelålders mannen med blå plastpåse böjer sig, lägger ner en ros, står stilla en stund och skyndar sedan vidare. En kvinna stannar till och gör ett ortodoxt korstecken med tre fingrar. Andra bara sneglar på blommorna som ligger på det rensopade stengolvet intill den vita marmorväggen på tunnelbanestationen Lubjanka. Det är mest röda nejlikor.

Det är tidig fredagskväll, det har gått elva dagar sedan bomberna exploderade, och det är få passagerare på tunnelbanetåget. Några tittar forskande på grannarna: ser du ut som en självmordsbombare? Är det någon här som har mörkt hår och stor näsa?

De flesta har redan återgått till vardagen, lyssnar på sina musikspelare, fingrar på mobilen eller läser.

– Före bomberna hade många börjat ta tunnelbana till jobbet även om de har bil, för att komma fram i tid. Nu har alla börjat köra bil igen, säger taxichauffören.

Trafiken är precis lika trög och kaotisk som alltid. Europas största stad har fler invånare än Sverige, och alla verkar de sitta i grå, svarta eller silvriga bilar som just nu vill komma förbi Manegetorget samtidigt. Alla vill också vara först i korsningen, därför kommer ingen fram.

Nästa dag ska jag ut på stan igen.

– Åk taxi, i tunnelbanan vet man aldrig vem som kan explodera, säger en kompis halvt på skoj, halvt på allvar.

Jag tar tunnelbanan ändå. Här är det ordning och reda. Oavsett hur mycket folk det är ställer alla sig i jämna led på höger sida i rulltrappan, en på varje trappsteg. Vänster sida är för dem som har bråttom.

På måndagsmorgonen i rusningstid stirrar jag förvirrat på två öppna dörrar när perrongen töms. Tåget stirrar tillbaka med hundra par ögon. Där finns inte plats för mig. När nästa tåg kommer nittio sekunder senare ställer jag mig i sidled precis intill dörren som spottar ut en flod av människor på väg till jobbet. När floden vänder kilar jag försiktigt in mig i människomassan och sugs in.

Även här gäller oskrivna lagar. De som står närmast dörren vänder ryggen mot resten av passagerarna och lutar sig mot dörren, ungefär där det står ”Luta dig inte mot dörren”. Står man längre in och vill komma ut frågar man: ”Ska ni ut på nästa?” Den tillfrågade svarar då ”ja”, eller så försöker hon lämna plats så gott det går. Går det inte alls får alla närmast dörren ta sig ut i gemensam tropp. Sedan rusar de som ska åka vidare in i tåget igen.

Precis så var det när bomberna exploderade. Det vet alla, men tunnelbanan är Moskvas blodomlopp. Den kan inte stanna.

Jag är tillbaka vid Lubjanka. Över helgen har poliserna som står här bytt ut sina pälsmössor mot uniformsmössor av sommarsnitt. En av dem går i högklackat.

I gångtunneln under Lubjankatorget tittar två poliser förstrött på mobiltillbehör som ställts fram i ett skyltfönster. En bärbar metalldetektor hänger från den ene polismannens handled.

För de flesta Moskvabor har livet återgått till det normala, men inte för alla. Ytterst få män och inga kvinnor med typiskt kaukasiskt utseende syns i tunnelbanan. De är rädda.