Gullighetsideal katastrof för jämställdheten

Jag letar och letar. För de säger ju att det finns, det nya Japan. Ett Japan där tjejer snart kan behålla sitt flicknamn även efter att ha sagt ja till sin kille, och där kombinationen arbete och familj ska underlättas för både honom och henne!

Hem till oss har varken pappadagar eller kortare arbetsdagar hittat. I slutändan bestämmer, som vanligt, företagen var skåpet ska stå (och vem som står vid skötbordet).

Nåväl, över till plan B i Projekt Barnomsorg. Jag går ner till kommunkontoret här i Shibuya för att anmäla dottern till dagis med start i höst. Det finns en (1) plats ledig i hela stadsdelen. Här bor tvåhundra tusen. Vi hamnar längst bak i kön eftersom jag är frilans. Tufft läge.

Kan man inte lägga minst sextusen kronor i månaden på privat dagis så är det inte svårt att räkna ut vem som blir fulltidsförälder. Hoppet finns där ändå, jag har ju faktiskt själv sett killar i lekparken och tjejer med både portfölj och vigselring. Visst har jag? Jag ser mig omkring och modet sjunker.

Är det möjligt för ett samhälle att bli jämlikt så länge vuxna män och kvinnors ideal är kawaii, det gulliga, oskyldiga, storögda och lätt hjälplösa? Mina medsystrar snubblar runt i lite för stora skor eftersom det är sött att snubbla. Dessa barnkvinnor rullar sina minipudlar i rosa små vagnar, piper med rösten och viftar med lösfransarna. Rätt förvaltad skulle Japans kawaii-kult kunna vara ett glittrande rosa girlpowermanifest, men gullighetsidealet är en katastrof för Japans jämställdhet.

Fyrtioåringar som strävar efter att vara söta som fyraåringar – är det förenligt med inflytande? Kan man inte ens fnissa utan att hålla handen för munnen, hur ska man då våga höja sin röst? Hur sjutton ska arbetande tjejer hitta en karl att skaffa barn med när karriärkvinnan anses lika attraktiv som en lyktstolpe?

När jag intervjuade en redaktör på japanska Vogue berättade hon att hon, liksom de flesta andra japanskor, tar bort även fjunet på armarna eftersom männen vill att man ska se ut som en liten flicka. Det snubbarna vill ha, det får snubbarna, och i Japan önskas det unga, oskuldsfulla, behagfulla.

Här härjar roricon, lolitakomplexet, fritt, långt utanför sovrum och sexklubbar. Skoluniformen brinner av erotisk laddning och män vallfärdar till de hundratals kaféer där tonårsservitriser klädda som maido, franska hembiträden, kallar dem ”my master”.

Männen suktar efter bambiflickan, kvinnorna vill vara henne. Så, här står vi nu. Kan Japan lämna kalkonplats 57 av 109 möjliga på FNs Gender Empowerment-lista så länge kawaii-ambitionen står över allt?

Jämställdhet är givetvis ett begrepp fritt för tolkning. Japans version blir kanske yrkesarbetande powermammor i skolflicksuniform och lediga lattefarsor som tar med knodden på maidkafé!