Hans soldatvänner låg bakom attacken

WASHINGTON DC. Josh Stieber är en lång och smal 22-åring som cyklar överallt, äter vegetariskt och citerar Tolstoj. För ett år sedan lämnade han armén. Nu försöker han visa hur man kan övervinna våld och fiendskap.

Vid terrorattackerna den elfte september 2001 var Josh Stieber tretton år. Hans familj satte sig i bilen och körde de knappt fyra milen från hemstaden Laytonsville till Pentagon.

– Jag såg hålet som flygplanet gjort och tänkte: Vad kan jag göra för att detta inte ska hända igen?

I det djupt kristna och konservativa hemmet talades det mycket om fienden som hotade USA. Tv:n visade Fox News, i radion hetsade Rush Limbaugh mot frihetens fiender och i skolan liksom i kyrkan predikades religiös nationalism.

– Vi läste boken ”George W. Bushs tro” där Bush beskrivs som en Moses som kommit för att leda kampen mot världens ondska. Jag kände att det var vår uppgift att rädda de hjälplösa människor som fallit offer för en grym diktator och sprida demokrati i världen.

Innan Josh Stieber gått ut gymnasiet visste han att det var i det militära han skulle göra mest nytta. Han fyllde i ett frågeformulär på internet och blev uppringd av en rekryterare.

– Han sa att som jag svarat på frågorna skulle jag snabbt stiga i graderna och bli befäl. Jag kände mig smickrad.

Inför grundutbildningen vid Fort Benning var han fylld av förväntan. Men besvikelsen blev stor.

– Vi sjöng sånger om att mörda kvinnor och barn och blev matade med rasistiska stereotyper.

Josh Stieber skrev till sin pastor i kyrkan där hemma. Svaret han fick var att han skulle lita på befälen, att Gud har en plan och att han skulle göra som han blev tillsagd.

I februari 2007 skickades Josh Stieber till Irak. Enheten placerades i en nedlagd fabrik i ett av Bagdads fattiga industriområden.

– Första dagen möttes vi av en stor fredlig demonstration. Det fick mig att fundera. Om det vi gjorde var rätt, varför ville irakierna då inte ha oss där?

Fjorton månader av räder, patrulleringar och razzior följde. Josh Stieber och hans kamrater slog in dörrar mitt i natten och letade efter vapen och misstänkta motståndsmän. Under en patrullering exploderade en sprängladdning framför deras konvoj.

– Våra order i sådana lägen var att skjuta urskillningslöst omkring oss. Men innan det smällde hade jag sett barn leka på gatan. Jag kunde inte skjuta.

Efter det betraktades han som opålitlig och omplacerades till en tjänst som radiooperatör. Han var med när amerikanska officerare träffade en irakier som misstänktes vara hjärnan bakom attackerna mot deras kompani.

– Det sägs att USA inte förhandlar med terrorister, men det gjorde vi. Och sedan minskade attackerna. Det övertygade mig om att det går att nå framsteg genom förhandlingar.

Majoriteten av soldaterna ansåg att den amerikanska ockupationen var slöseri med tid och vissa tyckte att den var omoralisk, säger han.

– Idealismen försvann snabbt. Det enda vi ville var att klara oss hem helskinnade. Det hände att soldater vägrade lyda order. Några sa att om situationen varit den omvända hade de själva varit motståndsmän, precis som dem vi försökte döda.

Ett av Josh Stiebers starkaste minnen från Irak är när han bevakade en fånge tillsammans med en annan soldat, en gammal vän från kyrkan hemma i Maryland.

– Min vän började hota fången. Jag frågade honom om de ideal som vi amerikaner anser oss stå för inte gällde fången. Skulle han inte betraktas som oskyldig tills motsatsen var bevisad?

Vännen svarade att detta är en irakier, självklart är han inte oskyldig.

– Jag frågade om vi inte borde bekämpa ondska med godhet, och agera efter det budskap vi växt upp med, att vända andra kinden till?

Vännen svarade att Jesus kanske hade tagit ett par smällar, men inte mer.

– Det var så absurt. I det ögonblicket förstod jag att för mig är kärleken större än behovet av att slå tillbaka.

I filmen som visar helikopterattacken mot civila i Bagdad som publicerades på Wikileaks den 5 april i år är Josh Stiebers kamrater med. Det skulle han också ha varit om han inte blivit osams med sina överordnade.

– Det som sker i filmen och språket som används är inget ovanligt, snarare vardagsmat. Soldaterna agerar helt enligt den avhumaniserande utbildning de fått.

Josh Stieber återvände till USA efter sin tjänstgöring. Då var han övertygad om att det han gjort i Irak var fel.

– Det var ohållbart att fortsätta som militär. Jag var beredd att sitta i fängelse resten av min tjänstgöringstid.

Han ansökte om att få lämna armén av samvetsskäl, och fick kritik från nära och kära, glåpord från befäl och kamrater, men också stöd. Processen tog flera månader. Under tiden var han tillbaka på skjutbanan.

– Måltavlorna var figurer av män med arabiskt utseende, och jag vägrade skjuta. Sergeanten kallade mig terrorist och förrädare. Han var ursinnig. Men jag tänkte på Gandhi, tog det lugnt och förklarade min ståndpunkt. Jag försökte bli vän med honom. När vi skildes åt några månader senare gav han mig en kram och önskade mig lycka till. Det övertygade mig om att medkänsla och förståelse kan leda till förändring.

Josh Stieber lämnade armén i april 2009. Han gick till fots från Washington DC till Boston, Toledo och Cincinnati för att berätta om sina upplevelser och få folk att ifrågasätta sina uppfattningar och det sätt som militären utbildar soldater på. Han stannade i småstäder och talade inför kyrkoförsamlingar och välgörenhetsorganisationer.

Efter någon månad stötte han på en veteran från marinkåren som bestämt sig för att göra samma sak. De bildade Contagious Love Experiment (”Experiment smittsam kärlek”) och cyklade från Ohio till Seattle och San Francisco för att sprida sitt budskap.

Nu jobbar Josh Stieber med att lära lågstadieelever i ett av Washingtons fattigare områden hur man löser konflikter på fredlig väg. Läraryrket lockar.

– I vårt land får barn ett mycket begränsat perspektiv. Betyg, prov och pengar är viktigast, sådant som kan mätas. Jag vill lära dem att tänka själva och att våga ställa de svåra frågorna.

Länk till Josh Stiebers blogg