"Israelerna är trygghetsnarkomaner"

Israelerna är säkerhetsnarkomaner. Det gäller för merparten av de åttio procent judar som utgör landets majoritet. Resten, israeliska araber och palestinska israeler, har andra problem. De anser exempelvis att fred med arabvärlden är den bästa garantin för Israels säkerhet. Men israelerna är fixerade vid militära lösningar.

Den israeliske författaren Amos Oz skriver i en kommentar till den aktuella krisen: "en man med en stor hammare uppfattar alla problem som spikar". Den nuvarande nationalistiskt religiösa regeringen har som säkerhetspolitisk princip att om det inte går med en liten hammare så tar man en större.

Aktionen mot de sex fartyg som i förra veckan försökte bryta blockaden mot Gaza är ett exempel på det. Beslutet att borda "Marmara" och de fem mindre båtarna på öppet vatten togs av försvarsminister Ehud Barak och premiärminister Benjamin Netanyahu. Båda har genom sin bakgrund lätt att gripa efter hammaren. De har båda varit officerare i ett av den israeliska arméns specialförband. Barak har fått tre tapperhetsmedaljer, fler än någon annan i Israel.

De fokuserade ensidigt på den säkerhetsmässiga aspekten och uteslöt alla andra faktorer, som de politiska och diplomatiska konsekvenserna av en bordning. Att förhindra att blockaden bröts var viktigare än exempelvis förhållandet till USA och opinionen i Europa. Resultatet blev en ointelligent och illa planerad aktion som kostade nio turkiska aktivister livet och utlöste en våg av antiisraeliska demonstrationer världen över, kritik i FN:s säkerhetsråd med mera.

Hamas som sedan tre år styr Gaza är i krig med Israel. Den radikala muslimska rörelsen har Israels utplåning på sitt program och vill göra en shariastat av Palestina. Israel har inte råd med säkerhetsrisker och ser allvarligt på Hamas hot, trots många vänliga påpekanden från utlandet om att Hamas kanske inte menar allt man säger. Men Hamas är en del av den proiranska alliansen, liksom den libanesiska fundamentalistiska Hizbollah-rörelsen som hotar Israel från norr.

Israel fruktar en iransk bas i Gaza. Samma fruktan finns hos Egyptens president Hosni Mubarak och hos landets militärledning. En iransk bas tjugo mil från Kairo och tio mil från Tel Aviv ändrar i grunden maktförhållandena i arabvärlden och utgör ett hot mot de provästliga så kallat moderata arabiska makthavarna i regionen.

Blockaden mot Gaza har två sidor. Det beror på att Israel har två agendor, vilket talesmän försöker dölja genom att förklara att blockaden har säkerhetspolitiska orsaker. Avsikten är att förhindra att iranska raketer och annnat krigsmateriel smugglas in. Det är den officiella hållningen och så betraktad är blockaden legitim, men det är – för att uttrycka det milt – långt ifrån hela sanningen.

Blockaden är total och omfattar såväl Gazas landgränser mot Israel och Egypten som havet utanför kusten. All införsel av varor är beroende av israeliska och egyptiska restriktioner. Blockaden är ett straff avsett att undergräva Hamasstyret och tvinga fram frigivningen av en israelisk soldat som hållits fängslad av Hamas i fyra år och som inte ens internationella Röda Korset har tillåtits besöka. Den är riktad mot Hamas, men drabbar den palestinska civilbefolkningen och är liktydig med en kollektiv bestraffning av 1,5 miljoner människor, varav sextio procent är arbetslösa och lever på livsmedelsransoner från FN.

De israeliska uträkningarna säkrar att palestinierna inte svälter. De får ett nödvändigt antal kalorier, men det förhindrar inte bristsjukdomar. En ny FN-undersökning visar att de unga i Gaza blir kortare än sina föräldrar. Att den internationella opinionen och dess regeringar har låtit de israeliska straffaktionerna pågå, och först nu reagerar, bör tynga samvetena.

På så vis är försöket att bryta blockaden inte ett misslyckande. Under press från Washington har israeliska talesmän låtit förstå att blockadpolitiken ska ses över. Till lands kan Israel som hittills förhindra vapensmuggling. Till havs förhandlar man om att upprätta en internationell instans med ansvar att kontrollera de fartyg som i framtiden anlöper Gaza.

Den israeliska aktionen är i alla politiska och diplomatiska avseenden ett fiasko. Hade Netanyahu och Barak gjort en grundlig nyttoanalys och värderat samtliga konsekvenser borde de ha låtit konvojen segla vidare till Gaza för då hade knappt en själ intresserat sig för saken. I stället blev bordningen en propagandaseger för Hamas och inte minst för Turkiet vars regering stödde försöket att bryta blockaden. Turkiets popularitet har växt hos befolkningar i arabvärlden som anklagar sina ledare för att svika Gaza.

Israels internationella position är nu svagare än den var i februari då en BBC-undersökning bland 19 000 människor i 28 länder visade att en majoritet anser att Israel påverkar världen negativt, som Nordkorea och Iran.

I Israel haglar nu anklagelserna. Vem bär ansvaret för den missriktade aktionen? Den allmänna opinionen hyllar soldaterna i insatsstyrkan och upprörs över att de mötte motstånd bland fartygets 600 passagerare, de flesta turkiska muslimska aktivister. Soldaterna hyllas som nationens hjältar i en del press och i tv, och popularitetsberoende politiker tävlar om att berömma dem.

Armén kan inte göra fel, armén får inte göra fel, eftersom den är nationens nav. Den är det enda befolkningen har att hålla sig till i kristider då omvärlden gör tummen ner och Israels fiender i Istanbul, Teheran och på gatorna i all världens huvudstäder kräver hämnd på Israel.

Den internationella reaktionen stärker alla onda aningar och väcker spöken ur historien till liv. En sekvens i videon från bordningen av "Marmara" som ätit sig in i det kollektiva medvetandet visar en turkisk aktivist som ropar "stick tillbaks till Auschwitz" till en israelisk soldat.

Vi visste det, säger den kollektiva rösten. Vi har alltid vetat det. Världen hatar oss för att vi är judar. En ledande tv-kommentator säger i ett försök att förstå omvärldens reaktioner att "världen har glömt förintelsen". Med andra ord: så länge världen mindes Hitlers folkmord kunde Israel räkna med nästan reservationslös sympati. Nu, när världen har glömt, ställs vi till svars för våra handlingar.

Israel har utvecklat en ö-kultur som utmärks av inåtvändhet, isolering, misstro mot andra och en inte oansenlig portion självrättfärdighet.

Det är typiskt för den pågående krisen att alla sysselsätter sig med aktionen och bara sällan vrider diskussionen till att handla om rimligheten i dess syfte, nämligen att bevara blockaden. Nästan ingen ifrågasätter blockaden som kollektiv bestraffning. Hänsyn till palestinierna får stå tillbaka för Israels säkerhet. Nationell självrannsakan är det inte tal om.

Det finns absolut inga tecken på förståelse för de europeiska fredsvänner som deltog i aktionen av humanitära skäl och i synnerhet inte för den judinna som var deras taleskvinna.

Många människor i Israel är djupt traumatiserade av sina personliga erfarenheter och som delar av kollektivet. Som den israeliske författaren Yoram Kaniuk uttrycker det: "de fungerar normalt under dagen, om natten plågas de av mardrömmar".

De nedtecknar historiens syndaregister. De har gemensamt att de, till skillnad från de flesta européer, minns. De minns också det som skulle vara bättre för dem att försöka glömma. De vet att templet förstördes under upproret mot det romerska imperiet år 70. De är medvetna om att det kristna Spanien tvingade judarna att välja mellan att bestiga bålet, fly landet eller konvertera till katolicismen. De minns Kristallnatten i Tyskland då nazisterna brände ner 191 synagogor. Allt är förbundet.

För israelerna går en rät linje från den egyptiske presidenten Gamal abd-el Nasser, som inför sexdagarskriget 1967 deklarerade att hans mål var att utplåna Israel, till Irans president Ahmadinejad som har samma ambition. Sju krig på 60 år och en lång rad kriser har format Israels kollektiva medvetande.

Professor Zahava Salomon, vars mor överlevde Auschwitz, forskar vid universitetet i Tel Aviv och har undersökt de psykiska följderna av den palestinska självmordsoffensiven mot civila israeler 2002. Hälften av försökspersonerna lider fortfarande av sömnlöshet och 27 procent av minnesförlust.

Israelerna ser sig som offer. Lika rationella som de kan vara i andra avseenden, lika irrationella är de när det handlar om nationella konflikter. Israel bildades 1948 och överlevde de arabiska ländernas försök att strypa den nyfödda. Kosten var till en början vatten och bröd men Israel har nu passerat Grekland, Spanien och Italien vad gäller nationalprodukt per capita, och närmar sig Finland och Japan. Konflikten med palestinierna kvarstår däremot och inget tyder på att en lösning är nära.

De antiisraeliska demonstrationerna lamslår oppositionen. Ingen försöker ens analysera vilka möjligheter som kan uppenbara sig om regeringen tar ett strategiskt beslut att göra de eftergifter som krävs för en fred med palestinierna. Det enda man talar om är farorna och riskerna.

Demonstrationerna i utlandet bekräftar israelernas upplevelse av isolering. "Ingen-förstår-oss"-känslan stärker belägringsmentaliteten som frodas i den permanenta osäkerheten.

Goda nyheter i Israel är en tidningsrubrik som glatt förkunnar: "Inget krig med Syrien i sommar".