39 000 barn går inte i skolan alls

– Jag har 29 martyrer i min familj, säger åttaåriga Nourhan al-Saamouni och börjar räkna upp dem.

Vi möter henne i Zeitoun- området i Gaza framför det tält som varit hennes hem sedan 29 medlemmar av Saamouniklanen dödades under en israelisk attack i januari 2009. Inne hos Nourhans faster Raila al-Saamouni hänger en bild av männen; de döda kvinnorna finns bara med som namn. Hon visar porträttet i bildens mitt och säger att hennes man dog av sorg två dagar efter massakern.

– Nu är de i himlen allihop, säger Nourhan.

Hon berättar med strålande gröna ögon att hon är bäst i klassen i engelska och att hon kan simma under vattnet.

– Jag älskar att gå i skolan! utbrister hon.

Tol våriga Fahed bor i Deir al-Balah en dryg mil söder om Gaza City. Han har alltid varit en av de smartaste i skolan, men nu har han och hälften av hans klasskamrater blivit underkända i examensproven de måste klara för att få flytta upp en klass.

Enligt Faheds pappa Sami Abdel Karim är den främsta orsaken att Hamas de senaste två–tre åren har bytt ut åttio procent av lärarna och ersatt dem med nya okvalificerade som ett led i maktkampen med Fatah.

Efter Hamas seger i valet 2006 tog Fatah ut lärarna i Gaza i strejk och hotade med att de skulle förlora sin lön om de ändå arbetade. Bara få har sedan dess återgått och Hamas låter dem känna att de är ovälkomna.

– All denna splittring drabbar barnen värst. Vi tänker bara på krig, suckar Faheds pappa.

Under Israels invasion för ett och ett halvt år sedan förstördes 20 000 byggnader i Gaza helt eller delvis. Tusentals skolbarn har mist föräldrar, släktingar, hem, vänner och grannar. 39 000 barn går inte i skolan alls.

18 av Gazas 640 skolor totalförstördes. 280 fick svåra skador. Noll har byggts upp igen, eftersom Israel blockerar all införsel av byggmaterial. Varje klass har i genomsnitt fyrtio elever och nästan alla skolor kör tvåskift, några treskift. Många saknar el, vatten, utrustning och läromedel.

Situationen är svår i de så kallade regeringsskolorna, men också i skolorna i flyktinglägren som drivs av FN:s hjälporganisation UNRWA.

– Förra året underkändes fyra av fem elever, åttio procent, i arabiska och matematik i våra skolor. Det finns inget som tyder på att resultaten är bättre i regeringsskolorna, säger Aidan O’Leary, UNRWA:s vicedirektör.

– Häromdagen pratade jag med en rektor i en av regeringens yrkesskolor. Han berättade att många av deras nya elever inte ens kan skriva sitt eget namn.

Gaza har världens högsta befolkningstillväxt, 3,8 procent om året. Sami Abdel Karim har med elva barn dragit sitt strå till stacken.

– Fahed är nummer sju. Barn är Guds gåva och Gud drar försorg om alla, mumlar han, som svar på frågan hur han tror att hans många barn ska få en framtid.

Sami Abdel Karim har varit arbetslös sedan 2007. Han är bitter och förödmjukad över att tvingas leva på bistånd och att inte kunna betala för Faheds skolböcker.

Genom tillfälliga småjobb har Fahed kunnat köpa anteckningsböcker, men han kan inte läsa i kapp det han missat i år förrän han får råd att köpa skolböckerna han behöver. I augusti ska han tenta igen. Klarar sig Fahed inte då, måste han gå om sjätte klass.

– Det gör jag inte! I så fall slutar jag skolan, säger han.

Just nu ser han fram emot att få vara med på UNRWA:s sommarlekar, ett av Gaza-barnens få andningshål i en hård vardag. Och något helt annat än det Hamas kallar ”motståndskulturen” som går ut på att få barnen att tycka att martyrdöden är det finaste en människa kan uppnå.

Hamas talesman Fawzi Barhoum säger:

– Våra barn har sett liken, den vita fosforn, sina förstörda hem, ockupationens terror, våldet. De vet att ockupationen är orsaken till deras lidande. Vi ska aldrig glömma vår tragedi och våra barn ska heller aldrig glömma den. Alla barn söker frihet och deras mål är hämnd på förtryckarna som har dödat deras föräldrar och grannar. Det är ockupanterna som tvingat in oss i motståndskulturen och den består tills vi en dag är fria, säger Fawzi Barhoum.