"Hundätarna" i Svinstaden lever under fattigdomsgränsen

Undersökningen "Fattigdomens ansikten - hoppets ansikten" är den största hittills om romernas levnadsvillkor i tio europeiska länder plus Kosovo. Rapporten är en fortsättning på den 2002 publicerade "Att undvika beroendefällan". Intressant är att arbetslösheten bland romer är lägre än vad som ofta anges och att språket romani inte är fullt så utbrett som tidigare antagits.

De båda FN-rapporterna är skrivna på ett befriande klarspråk. Det heter bland annat att koordineringen av hjälpinsatserna måste bli bättre. Hård kritik riktas mot bidragsgivare och hjälporganisationer som ängsligt lägger locket på efter felsatsningar. Ett sådant förnekande av felslagna projekt leder till att misstagen upprepas av andra. Flera organisationer, som EU, ger betydande ekonomiska bidrag men ändå lever romerna i Rumänien (om ett par år ett EU-land) på samma låga levnadsstandard som människorna i Botswana. En rad besvärande och intressanta frågor ställs: Varför misslyckas de flesta försöken att integrera romer i samhället? Varför har situationen för romer inte förbättrats de senaste tio åren?

Det finns inget annat ämne där västeuropeiska journalister har munnen så fullproppad med goda råd och halvhjärtat engagemang. För den som anser att FN-rapporterna innehåller för mycket statistik och hårdfakta rekommenderas den österrikiske författaren Karl-Markus Gauss reportagebok "Die Hundeesser von Svinia". Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera.

Gauss skildrar det starkt hierarkiska romska samhället: överst i rangordningen finns de läskigt rika, sedan ockrarna, musikerna och hantverkarna ned till de "oberörbara" längst ner på skalan, de så kallade hundätarna, degesi. Dessa "hundätare", som inte alls äter hundar, är totalt föraktade också av romerna själva och utgör den lägsta kasten i den sociala strukturen.

Gauss tar upp det mansdominerade rom samhället som tvingar flickorna att tidigt avbryta skolgången eftersom utbildade flickor blir emanciperade kvinnor och utgör ett hot mot den manliga beskyddarmentaliteten. I den senaste FN-rapporten ges statistiskt underlag för Gauss resonemang: I Kosovo har bara en av tio romer över 10 år fullföljt grundskolan. I Slovakien och en rad andra länder fullföljer färre än två av tio romer grundskolan.

Gauss vägrar romantisera den kommunistiska tidens zigenarpolitik som trodde sig få bort rasismen genom att göra romerna till proletärer, eller tvingade dem in i ghetton. Resultatet av denna politik kan studeras i Europas största romghetto i Kosice i östra Slovakien. I bostadsområdet Lunik IX bor 6 000 romer . Taxichaufförerna i Kosice kräver ordentligt betalt från intresserade journalister för att med ilfart och med uppvevade rutor köra runt området. Det är en resa, jag vet, i en parallellvärld.

Gauss skriver om klanledare, gruppbildning och självisolering, hur nitton romska partier bekämpade varandra under det senaste parlamentsvalet. I det slovakiska parlamentet sitter en enda rom, väljarunderlaget skulle räcka till minst femton mandat. Slovakienungrarna som är långt färre sitter i regeringen.

Mest skakande är ändå läsningen om romernas apati, hur de inte ens tar sig in till närmsta stad. Mot den bakgrunden blir också brittiska och svenska politikers rädsla för bidragsturism plågsamt naiv.

I motsats till andra "vita" (så kallar romerna oss) västerlänningar har Gauss inget svar på alla frågor. Grundfrågan är denna: hur hjälper vi Europas fattigaste människor från ett socialt elände (analfabetism, bidragsberoende, arbetslöshet, kriminalitet och alkoholism) utan att slå sönder romernas etnicitet, etos (värdesystem) kultur och traditioner?

I Svinia - Svinstaden - bor ungefär 700 "hundätare". Svinia är ingen fiktiv ort utanför tid och rum utan en konkret plats i östra Slovakien, ett av den Europeiska unionens nya medlemsländer. Ingen kan efter de båda FN-rapporterna och Gauss bok hävda: Vi visste inte att situationen är så allvarlig.