Senast var 1912-50 då Kina var försvagat av inre strider och japansk
ockupation.
Sedan kommunistpartiet säkrat makten i Kina återerövrades Tibet och har
sedan dess mer eller mindre hårdhänt kontrollerats från Peking. Formellt är
området en autonom region, men självstyret är i praktiken starkt begränsat.
Tibetaner inom och utanför Tibet har hela tiden krävt för ökat självstyre
eller självständighet och att Kinas roll skall inskränkas till att sköta
försvar och utrikespolitik.
Det finns dock flera anledningar till att Kina så ihärdigt behåller greppet
om det glesbefolkade och bergiga området.
– Det finns en allmän uppfattning bland dagens kineser att Tibet är en
historisk del av Kina. Området är också strategiskt viktigt med stora
mineraltillgångar, säger Hans Hägerdal, historiker vid Växjö universitet och
författare till flera böcker om Ostasien och Kina.
Centralmakten är också rädd att självständigare Tibet skulle inspirera
liknande strävanden i andra landsdelar.
– Den muslimska Xinjiangprovinsen är det tydligaste exemplet. Området har
tidvis varit självstyrande, säger Hans Hägerdal.
Cirka 2,4 miljoner tibetaner beräknas finnas i dagens Tibet. Antalet
inflyttade kineser sägs vara ungefär lika stort. Relationen mellan grupperna
är inte problemfri. Oppositionella tibetaner förföljs av de kinesiska
myndigheterna. Men det har också hänt att inflyttade kineser utsatts för
våld från ursprungsbefolkningen.
– En stor del av tibetanerna talar inte kinesiska och kulturerna skiljer sig
åt. I det tibetanska samhället har religionen stor betydelse medan det
kinesiska i stort sett är sekulariserat.
– Många kineser i Tibet har pressats dit eller lockats med olika förmåner
och vill helst återvända hem så fort som möjligt. Få är villiga att
integreras in i det tibetanska samhället, säger Hans Hägerdal. Han tvivlar
på att ökat självstyre för Tibet är möjligt om inte den kinesiska
centralmakten försvagas på ett liknande sätt som Sovjetunionen innan dess
upplösning.