Bara skalet ut mot Jagtvej av det omstridda Ungdomshuset på Nørrebro i
Köpenhamn står kvar på tisdagförmiddagen. Stora blomberg och en dansk
födelsedagsflagga på halv stång markerar sorgen efter huset.
Rivningsarbetarna som ska få huset jämnat med marken tisdag kväll arbetar
med svarta ansiktsmasker under hjälmarna. Maskinerna är sprejade med
silverfärg så firmamärkena döljs. Nummerplåtarna är svärtade för att skydda
företaget som utför jobbet.
Tegel och murbruk rasade mot marken fyra våningar ner och ett tjockt moln
steg mot himlen. Inte av rök eller tårgas den här gången, utan gammalt
byggdamm från 1897 när arbetarrörelsen byggde huset.
Än en gång kallade sms-kedjor Ungdomshusets vänner till Jagtvej 69. De kom
med blommor, ljuslyktor, frukter och tack-för-allt-brev och blomsterbergen
växte framför kedjorna av kravallpolis.
Frida Lund och hennes kompis Nina Monga, båda 14, hade köpt röda tulpaner.
Varsamt la de ner sina blommor och stod stilla med armarna om varandra.
- Det är begravning ser du väl. Vi säger adjö till vårt hus, sa Nina.
– Ungdomshuset betyder jättemycket för mig. Jag har alltid varit här. Min
mamma spelade teater här när jag var liten. Jag var bara två år när jag kom
hit första gången, sa Frida.
På Nørrebrogade stod ägarinnan till klädaffären ”Den lille Sorte”, den lilla
svarta, och tittade fundersamt på träskivorna över skyltfönstren.
– Hallå där, hur tycker ni jag ska göra? Det är väl över nu, jag menar,
huset är ju snart väck. Kan jag ta bort skivorna? frågade hon poliserna som
stod på post framför butiken.
De unga männen teg och tittade på varandra.
– Jag skulle nog vänta ett tag med det, sa en av dem när tystnaden växt sig
för stor. 