SHANGHAI. Gao Yiping var en av uppskattningsvis 20000 kineser som föddes den
20 september 2007.
I det studiefixerade Kina börjar fostran redan innan födseln genom taijiao,
det kan ungefär översättas med ”fosterutbildning”. I Gaos fall innebar det
att lyssna på en cd-skiva med lätt pianomusik blandad med ljudet av
hjärtslag.
Dessutom hade han fått mängder av vitaminer och näringsämnen som mamma svalt
för att stimulera hans utveckling. Allt för att lille Yiping ska kunna hålla
sig på ytan i den kinesiska människoflod han föddes i. Mamma Li Xiaoye, 26,
är lägre chef på en multinationell bank och pappa Gao Lei, 31, är IT-konsult.
När vi träffas på en McDonald’s i Shanghai är Li just hemkommen från
Hongkong. Där har hon köpt undervisningsmaterial i engelska till bebisen.
Det är cd, färgkort och böcker.
– För att hitta jobb i framtiden måste han kunna engelska, säger Li.
Med en sammanlagd nettoinkomst på 250000 yuan om året räknas familjen som
stabil övre medelklass.
De har också medelklassens alla attribut: lägenhet i storstad, fritidshus,
bil (Nissan), städhjälp och utlandsresor. Alla i familjen, förutom Li, är
medlemmar av kommunistpartiet – en organisation som alltmer påminner om ett
jättelikt Rotary för övre medelklassen.
Nästa steg i utbildningen är när Gao fyller tre år – då ska han sättas i
pianoundervisning. Förutom språk och matematik är en kulturell talang viktig
för att komma in på bra skolor. Ungefär samtidigt ska han in på dagis – för
att lära sig umgås med andra barn.
Li oroar sig redan för att pojken inte ska antas på ett välrenommerat dagis.
Konkurrensen om skolplatser kommer troligen bli extra hård för dem födda
2007. Året var nämligen den lyckosamma Guldgrisens år enligt den kinesiska
astrologin. Därför valde många par att skaffa barn då. Vissa fengshuimästare
hävdar dock att guldgrisåret bara var en reklamploj från smyckeshandeln.
Att skaffa barn har blivit en stor börda för medelklasskineser.
Ettbarnspolitiken gör att man bara får en chans. De flesta tycker att barnen
borde få leka åtminstone på helgerna, men vågar inte av rädsla för att
barnet ska halka efter i konkurrensen.
Li och Gao Lei har det mindre stressigt än svenska småbarnsföräldrar. Som
brukligt i Kina har hennes svärföräldrar flyttat in hos dem och ser efter
barnet. Dessutom tänker de anställa en ayi, en hemhjälp.
Det kostar cirka 10 kronor i timmen i Shanghai. Li har därför tid att plugga
in mastersexamen i ekonomi under sin mammaledighet.
Den kinesiska medelklassen är väldigt sparsam. För Li och Gao går hälften av
inkomsten till sparande – 30 procent av inkomsten hamnar direkt på banken.
Det är en form av självbeskattning. Svindyr sjukvård och bräcklig
socialförsäkring gör att man måste ha pengar på banken ifall olyckan är
framme. Resterande 20 procent placeras i aktier och fonder.
Målet är att aktierna ska betala Gao Yipings skolgång när han växer upp. För
som Li Xiaoye säger:
– Barnets framtid måste planeras redan från födseln!