Ändå hade tecknen funnits där i flera månader: En ständig
militär uppbyggnad och allt hätskare retorik på båda sidor. Ryskt attackflyg
över Georgien och obemannade georgiska spaningsplan över Abchazien.
Internationella delegationer som försökte utreda de olika incidenterna och
utan framgång försökte få parterna att tala med varandra.
I början av sin karriär gjorde Georgiens president Micheil Saakasjvili sitt
bästa för att komma till tals med Vladimir Putin. Den storväxte georgiern
funderade på hur man skulle komma till förhandlingsbordet snabbt, så att den
ryske ledaren inte skulle känna sig i psykologiskt underläge på grund av sin
mindre imponerande längd.
Ingenting hjälpte. I Vladimir Putins ögon var Saakasjvili en amerikansk
knähund, ännu en produkt av ett fientligt maktövertagande finansierat med
utländska pengar.
Förhållandet mellan länderna blev bara sämre, snart var det till och med
förbjudet att importera georgiskt mineralvatten till Ryssland. Farligt för
hälsan, precis som det georgiska vinet som också förbjöds av ryska
hälsovårdsmyndigheter.
Eldväxlingen mellan georgier och osseter har pågått sporadiskt i över femton
år, därför är det knappast meningsfullt att försöka utreda vem som började.
Men den som nu tog till storsläggan var Micheil Saakasjvili.
En operation för att återställa den konstitutionella ordningen, hette det.
Precis som Putins egen lilla operation i utbrytarrepubliken Tjetjenien för
några år sedan.
Vladimir Putin var likblek när han fått beskedet på OS i Peking, säger ryska
journalister som var i närheten. Men han fick också ett gyllene tillfälle
att visa beslutsamhet, hämnas USA:s förhatliga agerande i Kosovo och Irak,
och att bli populär med ett litet, segerrikt krig.
Alternativet hade varit att inte göra någonting. Då hade hans omsorgsfullt
utarbetade ryska stormaktsretorik havererat. Alltså fanns det inget
alternativ.
Vladimir Putin var den stygge polisen. Nu har den snälle polisen Dmitrij
Medvedev satt stopp för skjutandet – förhoppningsvis. Kriget i Georgien har
stärkt de krafter som tjänar på att vrida Rysslands kurs mot ännu mer
stormaktsnostalgi och nationalism. Kriget har fått ett enormt folkligt stöd
i Ryssland.