JERUSALEM-TEL AVIV. Med en enda mening kopplade högerledaren Benjamin
Netanyahu greppet om Israels väljare: ”Jag tillåter aldrig att Jerusalem
delas!”
Länge såg det ut som om löftet att inte ge upp någon mark åt palestinierna
skulle räcka för att vinna valet.
Rivalen – Tzipi Livni från Kadima – har utsatts för en intensiv förtalskampanj
från sina manliga motståndare: Hon är kvinna. Hon är svag. Hon är beredd att
sälja ut landet för att få fred med palestinierna.
Men Livni har envist trummat in sitt budskap: Ärlighet. Förnyelse. Fred.
I de sista opinionsmätningarna har hon närmat sig Netanyahu – och allt tyder
på ett jämnt val i dag.
– Fred får inte vara ett fult ord 2009! utropar Tzipi Livni på ett sent
valmöte i Tel Aviv och möts av jubel och rungande applåder.
Valet i Israel gäller krig eller fred och landets framtida säkerhet.
Det är åtminstone vad politikerna påstår. Attacken mot Gaza kastar en mörk
skugga över kampanjen.
Trots att Tzipi Livni, utrikesminister i den sittande regeringen, just lett
ett blodigt fälttåg som kostat 1 300 palestinier i Gaza livet, framställs
hon som en duva och Netanyahu som hök.
Högerledaren beskyller Livni och regeringen för att ”inte ha gjort jobbet
klart” i Gaza. Hamas skjuter ju fortfarande raketer. Får Tzipi Livni regera
byter hon bort judarnas land mot ett fredsavtal med PLO, hävdar Netanyahu.
Kadima har börjat prata om att ge tillbaka Golanhöjderna till Syrien. Själv
lovar Netanyahu att de israeliska bosättningarna på Västbanken ska få
fortsätta växa.
– Vinner Kadima valet kommer Israel att göra eftergifter, varnar Benjamin
Netanyahu när han i valrörelsens slutspurt besöker Golan och planterar ett
eucalyptusträd tillsammans med sin son.
– Segrar Likud så ska Golan vara kvar i våra händer för evigt.
Sådana tongångar gillar Meir Avraami. Han har hängt ut en jättelik banderoll
med Netanyahus ansikte från sin balkong vid Jaffa street i Jerusalem,
alldeles intill den lilla matbutiken som han drev tills han gick i pension.
Fasaden är belamrad med Likudpropaganda.
– Bibi kan stoppa Hamas. Han kan skydda oss från bomber från Iran, säger Meir.
För Tzipi Livni har han inte mycket till övers.
– Det är inte för att hon är kvinna. Men hon är alldeles för svag för att leda
Israel.
Uppstickaren i valet heter Avigdor Lieberman, en korruptionsanklagad före
detta nattklubbsvakt med ryskt påbrå.
Han har byggt sin kampanj på att hetsa mot Israels arabiska minoritet, en
femtedel av landets invånare. När araberna protesterade mot kriget i Gaza
anklagade Lieberman dem för landsförräderi och stöd till terrorister.
Det budskapet har gjort honom populär långt utanför den ryska befolkningen.
Moshe Shahab, en jovialisk man med gråsprängt hår och kippa på skulten, säljer
ost och oliver på marknaden vid Agrippa street. Han har klistrat sitt stånd
fullt med affischer på Lieberman.
– Det handlar om lojalitet, säger han. Araberna motarbetar landet. De som gör
det ska mista sitt medborgarskap. Det är inte mer än rättvist.
Hans biträde Ronen Ben-David, som just fått betalt för en påse inlagda gurkor
av en man i korkskruvslockar, kan inte låta bli att bryta in:
– Skulle ni i Sverige acceptera terrorister i ert eget land? När Hamas skjuter
raketer på oss säger araberna ingenting. När vi slår tillbaka anklagar de
oss för folkmord.
På bussen mellan Jerusalem och Tel Aviv sitter Assaf Rozov med en Ipodsladd i
örat. En tjugofemåring med keps och trasiga jeans.
Assaf är gitarrist i ett bluesband, berättar han. Förr bodde han i Jerusalem.
Men stadens dystra tyngd av religion och historia blev för mycket, så han
flyttade till havet, ljuset och Tel Aviv. ”Vårt land är delat mellan
stenåldern och framtiden”, säger han.
– Du frågar mig om jag stödjer kriget i Gaza: det är en omöjlig fråga. Hamas
har bombat oss i åtta år så vi måste ju försvara oss. Men samtidigt – vi
dödar kvinnor och barn därnere.
Så vem röstar han på i ett val där alla de stora partierna står bakom kriget?
Assaf Rozov ser mot det steniga landskapet som flyter förbi utanför
bussfönstret och skakar på huvudet.
– Ärligt talat har jag förlorat tron på politikerna. Men jag röstar på Kadima.
Kanske blir det ändring om en kvinna får leda landet. Jag sätter i alla fall
mitt sista hopp till en politiker som inte tänker med kuken.
Storbildskärmarna i mässhallen utanför Tel Aviv visar skrattande israeliska
ungdomar, insvepta i nationens blåvita flagga, svindlande vackra landskap
och Tzipi Livnis ansikte.
Ur högtalarna dånar technomusik till texten: ”Tzipi, Tzipi Tzipi Livni, vi
älskar dig!”
Förväntningarna är höga bland partiarbetarna, inte minst hos de unga kvinnor
som kommit för att lyssna.
– De gamla politikerna är korrupta. Vi behöver en ny ledare. Tzipi är ett nytt
fräscht ansikte, skriker Ruthie Dennis, en ung juridikstudent med långt
blont hår.
Ge bort landet? Skitsnack! Visst har Kadima gått med på att förhandla med PLO
om att byta land mot fred. Men det betyder inte att Livni kommer att vara
mjuk mot Hamas.
– Vi ska inte förhandla med terrorister. Men vill vi ha fred måste vi
kompromissa med palestinierna, säger Ruthie Dennis.
Kadmias uppladdning liknar mer ett partikonvent i USA än ett svenskt valmöte.
Redan förtalarna belönas med bifall och applåder.
– Det är hög tid att Israel gör sig kvitt sitt machoideal! mullrar en
tjurnackad före detta fallskärmsgeneral, som bjudits in för att visa att
Livnis team kan sätta kraft bakom sina ord.
När partiledaren själv gör entré exploderar hallen. Omringad av livvakter och
fotografer tränger hon sig fram till scenen. Hon ler och vinkar.
– Vi har fullgjort vår skyldighet att skydda Israel. Vi uppnådde våra mål i
Gaza. Vi har krossat terrorn!
Tzipi Livni talar med stor intensitet, ofta med handen knuten eller tryckt
till sitt hjärta.
– Jag vet att vår existens är hotad. Men vi kan inte ge efter för
skrämselpropaganda.
Livni talar om sina föräldrar som var starkt nationalistiska. De kämpade för
att bygga landet, berättar hon. Men också för ärlighet och jämlikhet.
– Säkerhet kan inte bara skapas av högern, säger Tzipi Livni. Freden inte bara
av vänstern. Mitt budskap är att vi inte kan få fred utan säkerhet.