– Afrika gillar oss. Vi har en historia som gör oss intressanta, säger Antonio de Souza e Silva, Brasiliens ambassadör i Moçambique och sträcker sig efter cigarettpaketet.
Han sitter på andra våningen i ett portugisiskt kolonialhus med tropisk trädgård i huvudstaden Maputo. Ambassadören pekar på att brasilianare är vana att möta olika kulturer och hudfärger.
– Det gör det lättare för oss att bli accepterade, säger han och tänder sin cigg.
För tio år sedan var Brasilien ett land som tog emot bistånd. Internationella organisationer stöttade invånare i landets favelor, amerikanska missionärer skänkte kläder till skolbarn och EU betalade vidareutbildning åt statstjänstemän. När Lula da Silva valdes till president 2002 slutade landet att utfärda visum åt biståndsarbetare och bildade ett departement för att själva utrota sin fattigdom. Kort därefter bröt Lula frihandelsförhandlingarna med EU och USA och valde istället att satsa på handelsutbyte med Afrika, Kina och Indien.
På åtta år byggde Brasilien arton nya ambassader i Afrika och har nu 37 fasta ambassader på kontinenten. Under samma period har handelsutbytet gått från någon miljard till 130 miljarder kronor om året. Kursändringen kom rätt i tiden och gör att Brasilien, förutom Kina, är det land som kan satsa mest i Afrika nu.
– Vi har också varit koloniserade. Vi vet hur det är. För trettio år sedan var vi som Afrika. Nu är vår ekonomi större än Storbritanniens. Afrika kan kopiera vårt recept och utrota sin fattigdom om de vill, säger ambassadören.
Han tycker inte om att jag jämför Brasiliens erövring av Afrika med Kinas.
– Brasilianska bolag anställer lokalt och överför kunskap. Kineser bygger flygplatser, men lär inte ut hur man bygger flygplatser. Det är den stora skillnaden. Dessutom är kineserna endast ute efter råvarorna. Det är inte vi, menar ambassadören.
Vad som hjälpt Brasilien in i Afrika är vänskapsbanden med de forna kolonierna i det portugisiska imperiet. I Angola, ett av Afrikas största och rikaste länder, lever i dag 35 000 brasilianare. De flesta arbetar för den brasilianska byggjätten Odebrecht som sedan åttiotalet är Angolas största privata arbetsgivare. Många arbetar också för Petrobras, Brasiliens halvstatliga oljebolag, som pumpar olja ur flera fält i havet utanför huvudstaden Luanda. Det tredje brasilianska storföretaget som opererar i Afrika är järnmalmsexportören Vale, världens andra största gruvföretag.
I Moçambique har Vale lyckats komma över Afrikas största dagbrott, kolgruvan i Moatize. För att kunna bryta kolet tvångsförflyttades två byar till andra platser. I dag anklagas gruvbolaget för att ha lurat lokalbefolkningen. Bostäderna som Vale byggde åt den tvångsförflyttade befolkningen är av betydligt sämre kvalité än husen som byggts vid liknande tvångsförflyttningar i Brasilien. Tidigare i år bröt våldsamheter ut när 500 tvångsförflyttade familjer blockerade järnvägen som transporterar råvaran till kusten. Familjerna protesterade mot att de förlorat sina hem, sin åkermark och sin försörjning sedan gruvan öppnades.
– Det är rena kaoset. Barer och bordeller har öppnat. Det finns ingenstans att bo. Allt har köpts upp av gruvbolaget. Och de här husen som de tvångsförflyttade fick är rena skämtet, säger João Mosca, ekonomiforskare vid Universidade Politécnica i Maputo.
Han har skrivit en rapport som kritiserar gruvbolagets agerande.
– Brasilien borde skämmas. Bolaget driver rena kolonialväldet kring gruvan.
Att södra halvklotets största ekonomi lyckats komma över kolgruvor, oljefält och byggkontrakt utan att omvärlden lagt märke till det har att göra med att västerländska medier inte har bevakat den resan som Brasilien gjort det senaste decenniet. Få vet om att Brasilien blivit världens ledande livsmedels- och järnmalmsexportör och håller på att bli ett mäktigt oljeland. Många västliga medier ser fortfarande på Brasilien som ett ofarligt sambaland på drift.
I Sydamerika däremot anklagas Brasilien för att vara kontinentens nya USA. Förra året slängde Argentina ut gruvbolaget Vale efter att det inte fullföljt sina löften vid en gruva i Mendoza. I Ecuador har byggjätten Odebrecht stämts för maktmissbruk och i Bolivia skapade ett brasilianskt vägprojekt en nationell kris.
Bönderna demonstrerade och kallade sin president för ”Brasilienlakej”.
Att tonläget är lägre i Afrika har mycket att göra med den charmoffensiv som Brasilien inledde sitt korståg med. Det första president Lula gjorde var att åka till ön Île de Gorée utanför Senegals kust. Härifrån skeppades en stor del av de tio miljoner afrikaner som blev slavar i Amerika under kolonialtiden. Hälften av slavarna köptes av brasilianska plantageägare. När Lula gick in i stenhuset där afrikanerna hade trängts i väntan på att lastas ombord grät han och bad om ursäkt. Dagen efter hyllades han som ”Brasiliens första afrikanska president”.
Nästa steg blev att subventionera turnéer med Brasiliens bästa sambaartister. Sångaren Martinho da Vila och hans dotter Martnália är idag några av de mest populära artisterna i Angola. I kölvattnet kom Brasiliens största tv-bolag Rede Globo som sålde sina såpoperor. Varje dag, från morgon till kväll, går brasilianska såpor i många afrikanska tv-kanaler. Den sista och kanske avgörande offensiven har gjorts av den brasilianska pingstkyrkan Igreja Universal. Den håller på att bli en av Afrikas största frikyrkor och har redan en halv miljon församlingsmedlemmar i Moçambique.
– Deras gudstjänster är så dynamiska. De vet hur man fångar en publik. Så fort gudstjänsten börjar glömmer jag vardagens alla bekymmer, säger Sónia Rosé, 24, som blev medlem i Guds rike förra året.
Nästa brasilianska drag är att försöka komma över jordbruksmark att odla sojabönor på för export till Kina.
– Det börjar bli ont om jordbruksmark i Brasilien. De nya miljöreglerna gör det också svårt. Här är det mycket lättare. Moçambique ligger dessutom närmare Kina. Sojan kan skickas ut direkt härifrån, säger José Bellini, chef i Afrika för det brasilianska jordbruksinstitutet Embrapa.
Moçambiques regering har lovat de brasilianska sojabaronerna sex miljoner hektar att odla på – en yta stor som Irland. Två sojabolag har redan fått klartecken. När nyheten läckte ut i Brasilien förra året kritiserades sojaodlarna för att bedriva ”landgrabbing” i Afrika, att som rikt land lägga beslag på ett fattigt lands jordbruksmark.
– Många överreagerade. Vi har blivit hitbjudna. Regeringen vill att vi ska hjälpa dem med att få igång deras jordbruk. Det är inte ”land grabbing”. Det är bistånd, hävdar José Bellini.