JERUSALEM. Att bli människorättsaktivist fanns inte i 26-årige Yehuda Shauls
föreställningsvärld när han växte upp.
– Jag kommer från den högra sidan av Israelpolitiken. Jag gick på gymnasiet i
en bosättning på Västbanken och jag har nära släktingar som är bosättare.
Hans engelska har amerikansk accent. Mamman är från USA och pappan är från
Kanada. De flyttade till Israel på sjuttiotalet.
– Jag är ortodox jude. Jag försöker leva enligt budorden.
I Israel är det obligatoriskt med två tre års militärtjänst efter gymnasiet.
– Min plan var att gå ut gymnasiet. Göra militärtjänst. Resa till Indien, ta
droger. Komma tillbaka, plugga, skaffa familj. Det är vad vi israeler gör.
Yehuda Shauls militärtjänst varade under ”andra intifadan”, mellan 2001 och
2004. Cirka femtusen palestinier och tusen israe-ler dog.
Längst tid, fjorton månader, var han i Västbankens största stad Hebron.
– I fyra månader sköt jag med granatgevär mot bostadsområden. På den tiden
drog man en suck av lättnad om ingen hade blivit sårad eller dödad när
helgen kom. Jag förlorade två vänner.
I Hebron bor 166 000 palestinier. Dessutom 800 judiska bosättare som 550
israeliska soldater skyddar. Staden är helig för judar, muslimer och
kristna. Dit flyttar radikala judiska bosättare som strävar efter att tränga
bort palestinierna. Staden är också ett starkt Hamasfäste.
Yehuda Shaul minns sitt uppdrag i Hebron – ordagrant: ”Försvara och
skydda den judiska befolkningen och dem som är på genomresa.”
– Jag gjorde det som soldater gör i ockuperade områden. Markerar sin närvaro.
Börjar patrullera på gatorna klockan fem eller sex på morgonen. Tränger sig
in i människors hem klockan tre på natten, väcker upp familjer, för oväsen.
Det hände att jag tvekade om det var rätt eller fel. Men man hittar alltid
ett sätt att förtränga. Det kommer nya order, saker måste göras.
I en militärbarack på ett av bergen som omringar Hebron står ett uppdrag
formulerat på väggen, berättar Yehuda Shaul: ”Att störa
vardagslivet i området.”
– Det är uppdraget idag, år 2009, säger han.
”Att störa vardagslivet” kan handla om att beslagta
bilnycklar och id-kort utan anledning – och utan att lämna tillbaka dem. Att
genomföra omotiverade personregistreringar mitt i natten och rikta vapen mot
nyvakna och vettskrämda barnfamiljer. Att straffa palestinier som brutit mot
utegångsförbud med handfängsel och ögonbindel i tio timmar.
En dag, mot slutet av militärtjänstgöringen, satt Yehuda Shaul i en barack
utanför Betlehem och tänkte på framtiden. Han ville resa, han hade sparat
pengar.
Men i samma stund som han började tänka på sitt liv som civil, fick han inte
ihop det längre.
– Som soldat tyckte jag att det jag gjorde var logiskt. Men när jag började
tänka som civil kunde jag inte rättfärdiga 95 procent av de handlingar som
jag deltagit i som soldat. Det var en mycket stark känsla av att något var
fel. Och jag måste göra något åt det för att klara att leva vidare.
För första gången började han tala om sina känslor med sina vänner på
kompaniet, och upptäckte att många kände som han.
Samtidigt kom insikten att den genomsnittlige israelen inte känner till vad
landets soldater faktiskt gör i de ockuperade palestinska områdena.
– Det är en annan värld. Man kommer inte hem på fredagskvällen och säger:
”Mamma, jag dödade två palestinier häromkvällen.” Man vill inte tala om det,
för de därhemma kommer inte att förstå. Mamma vill inte veta. Alla har nog
en känsla av att det pågår en del skit, men tänker: ”Okej, åk till Indien,
ta lite droger, släpp det, kom tillbaka och skaffa familj. Gör din plikt”.
Yehuda Shaul och hans vänner samlade sina privata bilder från soldatvardagen
till en fotoutställning i ett galleri i Tel Aviv.
– Vi valde bilder från Hebron. Inte för att det var det värsta stället vi
tjänstgjort på, utan för att vi varit där tillräckligt länge för att kunna
berätta en historia om våra upplevelser där.
Det fanns många bilder att välja mellan. De som visade ”riktigt, riktigt
vidriga saker” valdes bort, berättar han.
– Vi ville inte att folk som kom till utställningen skulle spy och springa
därifrån. Vi ville att de skulle förstå vad det innebär att vara en
stridssoldat i Israels armé i ockuperade områden. Vi valde avsiktligt
vardagliga bilder.
Utställningen öppnade 2004. Det blev succé. Folk kom i hundratal.
– Många blev chockade och skrämda.
Alla nyhetsmedier rapporterade. Och soldatgruppen växte. Fram till idag har
Breaking the Silence samlat vittnesmål från 650 soldater.
Störst uppmärksamhet hittills har Breaking the
Silence fått för vittnes-målen
från förra vinterns krig i Gazaremsan. Vittnes-målen publicerades i juli i
år. Israeliska soldater berättar hur civila palestiniers hus förstördes utan
anledning, hur fosforbomber fälldes över tätbefolkade områden – att hela
atmosfären uppmuntrade till att skjuta var som helst.
Breaking the Silence fick hård kritik för Gazarapporten, bland annat av
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
– Vi fick mer stryk än jag tror att någon annan människorättsorganisation har
fått under de senaste tio åren, säger Yehuda Shaul.
En del av kritiken handlade om att vittnesmålen var anonyma.
– Det är förbjudet att tala öppet så länge man är i armén och hälften av
soldaterna är fortfarande i tjänst. De riskerar fängelsestraff, säger Yehuda
Shaul.
Breaking the Silence gör inte anspråk på att komma med en lösning på
Israel–Palestina-konflikten.
– Vi försöker föra upp frågan: Var går den moraliska röda linjen i vårt
samhälle? Vi säger inte vad som är rätt eller fel. Vi säger bara vad vi
gjorde som soldater. Vi försöker tvinga det israeliska samhället att ta
ansvar för vad som görs i dess namn.
Breaking the Silence föreläser om sina erfarenheter och leder guidade turer i
Hebron. Främsta målgruppen: unga israeler som ännu inte har kallats till
värnplikten.
Vad vill du att de ska tänka?
– Vi vill att de ska få veta sanningen om verkligheten i de ockuperade
pale-stinska områdena och fatta sina egna beslut enligt sin egen moral.
Men har de något val?
– Man har alltid ett val.
Yehuda Shaul kom aldrig iväg till Indien. Han jobbar nu heltid som biträdande
chef för Breaking the Silence.