Bombay
I de smala gränderna trängs återvinningsarbetare med rader av säckar fyllda
med gamla plastflaskor. Längs väggen i en mörk industrilokal sitter några
arbetare och sorterar plastavfall efter färg och kvalitet. De bär upp den
sorterade plasten på övervåningen till artonårige Rakesh Kumar, som skär
sönder den med ett grovtandat såghjul.
– Det är ett bra arbete, säger han och fingrar på den stillastående maskinen.
Men när de har utvecklat Dharavi försvinner nog våra jobb.
Varje kväll städar Rakesh Kumar och de andra migrantarbetarna undan redskapen
från jordgolvet och lägger sig att sova på travarna av smutsiga säckar utmed
väggarna.
– Jag trivs här. Men eftersom vi arbetare inte äger någon bostad får vi inte
bo kvar.
Framtiden är osäker för Dharavis cirka 15 000 små återvinningsindustrier. Det
är inte bara småföretagandet som gör Dharavislummen unik, utan också det
centrala läget: mellan stadens två järnvägslinjer, nära flygplatsen och
företagsområdet Bandra-Kurla Complex.
Om fem till sju år beräknas delstaten Maharashtra ha förvandlat den tre
kvadratkilometer stora slummen till ett medelklassområde. De små husen med
plåttak ska lämna plats för sjuvåningshus och breda gator.
Familjer som redan äger en bostad och som bott i Dharavi sedan 1995 lovas en
gratis lägenhet på 21 kvadratmeter. Det finns också förslag om att
miljövänliga industrier, som plaståtervinningen, ska få stanna och
moderniseras. Förhandlingar pågår mellan staten, byggherrar och lokala
organisationer.
Det är fyra år sedan Rakesh Kumar flyttade hit, från sin hemby Chadupur i
delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. Han hamnade i plaståtervinningen
eftersom vänner från byn redan jobbade där.
– Jag hade inga önskemål. Jag var nöjd med vilket arbete som helst, säger han.
Liksom de flesta andra migrantarbetare lämnade Rakesh inte bara arbetslösheten
i hembyn utan också sina syskon och föräldrar. Han skickar hem ungefär en
tredjedel av sin månadslön på 3 700 rupier (cirka 680 kronor).
Varje år skeppas 80 000 ton plastavfall till Indien från länder som USA,
England, Holland och Sverige, enligt statistik från Indiens regering. Enbart
plaståtervinningen sysselsätter mellan 25 000 och 50 000 personer.
Företagen i Dharavi befinner sig i en gråzon: de beskattas inte och därför
finns inga krav på att arbetarna ska ha skyddsutrustning. Arbetet är
bullrigt och plastavfallet släpper ifrån sig giftiga partiklar som kan
orsaka lungsjukdomar, enligt den indiska miljöorganisationen Toxicslink.
När Rakesh Kumar trycker bort ett samtal på mobiltelefonen syns ett ärr som
sträcker sig från den högra tummen in mot mitten av handen.
– För ett och ett halvt år sedan slant jag när jag skulle såga sönder plasten.
Jag skadade tummen på såghjulet. Sedan dess har alla pengar gått åt till
läkarkostnader.
– De flesta arbetarna sparar för att åka hem och hälsa på sin familj ibland.
Jag har inte träffat min på tre år.
Rakesh arbetar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Men ibland när de är
lediga lämnar han och kamraterna Dharavi för att upptäcka Bombay.
– Det är inget problem att vi inte kan stanna i Dharavi. De som vill arbeta
hittar ju alltid jobb någon annanstans, även om det blir ett farligt jobb.
Jag drömmer om att åka hem och öppna en matbutik, säger han.
– Jag tycker att det är bra att de ska utveckla området. Vi lider av
föroreningarna här. Vi ska vara glada att regeringen vill städa upp i den
här sophögen. Många stödjer planen och ber för att det snart ska börja hända
saker.
Staten har bidragit med vatten, el, skolor och sjukvård sedan Dharavislummen
legaliserades på 1980-talet, men elledningarna hänger som trassliga fågelbon
mellan husen. En tredjedel av invånarna har inte tillgång till toalett.
Under sommarens monsunregn flyter avföring och sopor omkring och sprider
sjukdomar.
De flesta är överens om att något måste göras, men det råder olika meningar om
planerna.
Jockin Arputham, ordförande i National Slum Dwellers Federation, är med i
regeringens rådgivningskommitté i Dharavifrågan.
– Ingen ska slängas ut. Även de som hyr ska kunna göra det efter ombyggnaden,
och småföretagen ska prövas för att få nya lokaler.
– Första prioritet är de som redan bor i Dharavi. Byggherrarna kommer att
bygga särskilt för dem. Sedan säljer de marken som blir över på den öppna
marknaden.
Men Kisan Mehta, ordförande för organisationen Save Bombay Committee som
arbetar med slum och stadsplanering i Bombay, befarar att planen blir för
dyr.
– Jag tror det slutar med att de som har lite högre inkomster bor i de nya
husen och att de fattiga flyttar till mer primitiva slumområden.
– Troligen flyttar mycket av återvinningsindustrin också längre norrut. Men
den upphör inte förrän rika länder tar hand om sitt eget avfall och
plastanvändandet minskar.
Efterfrågan på återvunnen plast skapar inkomster för företaget Gulshan, som
tillverkar plastpellets. Den 27-årige chefen Mohammad Anwar berättar hur
hans far växte upp i Dharavi, startade familjeföretaget 1972 och så
småningom kunde köpa ett hus utanför slummen.
Företaget har idag en anställd och tjänar mer än 40 000 rupier i månaden (7
500 kronor).
– Min son är ett år och jag tror att han tar över sen, säger Mohammad Anwar.
Staten har lovat att Gulshan ska få stanna i Dharavi. Men Mohammad Anwar är
inte nöjd med den lokalyta staten har utlovat. Som avtalet ser ut i dag får
företaget bara en femtedel av dagens 280 kvadratmeter.
Parlamentsvalet pågår fram till den 13 maj. Mohammad Anwar tror, liksom många
andra, att retoriken kring Dharavi handlar om politik. Att sluminvånarnas
röster är viktiga – och att saker händer först när valet är avgjort.
– Eftersom Dharavi ligger på statens mark kommer regeringen att vänta med att
sätta press på sluminvånarna till efter valet, för att få igenom sina
förslag, säger han.