PORT-AU-PRINCE. De är inte ensamma. I området har tusentals människor sökt sin
tillflykt. många av dem har inte tält, utan sover på marken, under bar
himmel.
– Men det går inte att sova. Det är omöjligt. Vi är rädda för nya efterskalv,
säger Frantz Eljobb.
Bristen på mat och vatten är pressande. Många i lägret har inte ätit eller
druckit ordentligt på flera dagar.
Från andra delar av Port-au-Prince kommer rapporter om våldsamheter i samband
med att folk blir allt mer desperata att komma över förnödenheter.
Men i lägret är stämningen lugn. Här syns en annan bild av katastrofen än den
som hittills visats i medierna: hur människor som förlorat sina hem och inte
har någonstans att ta vägen, tyr sig till varandra och försöker hjälpa
varandra.
På andra sidan gatan syns det sönderskakade presidentpalatset, som sjunkit
ihop allt mer för varje dag.
Under måndagen kollapsade ytterligare några delar av byggnaden.
Temperaturen går upp till 40 grader under dagen, för att sedan sjunka till
15–17 grader på nätterna. Under dagarna försöker folk att hitta skugga,
under kvällarna letar de efter värme.
De första dagarna blev det en del bråk i lägret när folk kämpade om de bästa
platserna, berättar Luckner Dimsuck.
– Men nu har ilskan lagt sig. Nu är det lugnt även på nätterna, tvärtemot vad
media säger.
– Visst sker det bråk, folk är desperata, men det är bara i vissa stadsdelar.
Tillsammans med några vänner har Luckner Dimsuck tagit bilbatterier ur
förstörda bilar, som de nu använder för att ladda mobiltelefoner.
Kön till deras laddningsställe är inte särskilt lång, men några betalar ändå
för att få igång sina telefoner, i hopp om att komma i kontakt med
överlevande familjemedlemmar.
I värmen har de sanitära bristerna växt till ett stort problem under den
gångna veckan. Stanken från de döda kroppar som fortfarande ligger kvar i
rasmassorna i byggnaderna runt omkring, blandas med den alltmer påträngande
stanken från avföringen på gatorna.
Den lilla mat som finns säljs öppet och utan bråk. På andra sidan gatan säljer
Vannessa Augustin och hennes bror kex och drycker som de fick med sig från
sitt hus innan det kollapsade.
– Det är inte så många som köper, för ingen har pengar, men vi kan inte ge
bort det, säger Vanessa.
– Vi måste överleva vi också.
Malherbe Vestal och hans familj har ätit spaghetti i en vecka. Han frågar vad
han ska göra om några dagar när maten är slut:
– Hur ska jag då göra för att rädda min famil?
En vecka har gått sedan Haiti skakades sönder. Den omedelbara chocken tycks ha
lagt sig bland alla människor som förlorat sina hem, och i många fall
anhöriga och vänner.
I det spontant uppkomna lägret utanför presidentpalatset talar flera som
Sydsvenskan träffar om jordbävningen som något som på något sätt var tvunget
att hända för att få upp världens ögon för Haiti.
– Haiti är ett trasigt land, säger Jean-Paul Bonnit, en fransk läkare som har
bott där sedan 1996.
– Om 100 000 människor dör och det leder till att 6 miljoner människor i
framtiden har världens ögon på sig och kan äta sig mätta, så kommer det att
leda till ett bättre Haiti framöver.