De har världens bästa skola

Klart att Sverige vill vara som de. Men i Finland betonar man att de har mycket att lära av Sverige.

Jag sitter vid ett bord i rasthallen med fyra elever i nian på Mattlidens skola, en svenskspråkig skola i Esbo strax utanför Helsingfors. Jag ska förklara varför jag vill intervjua dem.

– Vi har kommit hit för...

– ..för att vi är bäst, fyller eleverna i.

Det får de ofta veta. Inte för att de tänker på det till vardags, men när Olivia Schoultz nu ska välja till gymnasiet är Sverige ett alternativ.

– Det är lättare, man vet att vi har gått igenom saker som de inte har gått igenom.

Kompisar som flyttat till Sverige säger att de ligger ungefär ett år före de svenska eleverna.

Elever som kommer hit från svenska skolor ligger efter, ofta så mycket att de borde gå om ett läsår. Lösningen blir stödundervisning.

Att i Finland använda en lärobok som är utgiven i Sverige går inte. Nivån är för låg.

– Det saknas fakta i dem. Det står en massa om vad som händer i olika processer, men inte varför det händer. Böckerna var för ytliga, förklarar vicerektorn Gunilla Callenius, som också undervisar i biologi.

För tio år sedan startade Pisa, en internationell kunskapstest för 15-åringar i över 60 länder. Sedan dess har världens ögon legat på Finland, som har placerat sig i topp i alla ämnen vid varje testtillfälle.

En som varit på Mattlidens skola och sett och lärt är Jan Björklund (Fp). 2005 var han oppositionsborgarråd i Stockholm. Han blev djupt imponerad. Det är tydligt att många av de frågor som utbildningsminister Björklund nu driver kommer från Mattliden i Esbo.

Folk från många länder har varit här. Alla vill veta – hur blir ni så bra? Vad är receptet?

– Inte har vi något speciellt recept, säger först Timo Lankinen, generaldirektör på Utbildningsstyrelsen som motsvarar svenska Skolverket.

Men sedan har han ett recept ändå. Det stavas lärare, och likhet. De bästa utbildningssystemen, säger han, ger lärare bra utbildning, fortbildning och låter dem koncentrera sig på sitt arbete - att undervisa.

– Våra lärare är speciellt bra utbildade, och våra skolor är nästan samma slags. Det finns inte dåliga skolor, säger Timo Lankinen.

Klass 3A sitter stilla i bänkarna. Läraren Johanna Pipping-Arrakoski läser högt. Förutom hennes röst hörs bara när eleverna vänder blad i sina böcker samtidigt som Johanna. Klassrummet kunde vara svenskt – teckningar på väggarna, egna odlingar i fönstret, vykort vid ytterdörren och en smartboard längst fram. Vid sidan av står veckans kom-ihåg och läxor: Matte till måndag och onsdag, finska till onsdag, några sidor ur naturkunskapsboken till tisdag, och så glöm inte skidor till vinterdagen på fredag.

Genom de öppna dörrarna till korridoren och de andra klassrummen kan man också höra tystnaden.

När Johanna läst får varje grupp i uppdrag att göra en staty med utgångspunkt i berättelsen. Tystnaden byts till normal samtalston. När de ska vara färdiga klappar Johanna tre gånger i händerna, och på två sekunder är det tyst igen. I tur och ordning visar grupperna sina statyer och blir applåderade. Sedan är det dags att skriva sin egen text.

– Det här är en uppgift man gör själv, så ni behöver inte prata med varann. Du är med dig själv, säger Johanna.

När eleverna senare promenerar iväg till maten – på led, två klasser, är det inget som överröstar ljudet av barnens trampande fötter.

– Jag skulle inte själv kunna jobba här om det inte var tyst. Inte blir det nånting om alla ropar och pratar och bölar, säger Johanna Pipping-Arrakoski.

Förra året var en grupp niondeklassare från Mattliden i Borlänge. De kom hem nästan lite chockade över stöket och ljudnivån där. Men Mattliden är inte exceptionell – en Helsingforsjournalist som besökte en skola i östra Finland förvånades över lugnet där, och fick höra att hon ju var van vid de stökigare skolorna i huvudstadsområdet.

Svenske Tobias Lindberg har jobbat som lärare i båda länderna.

– Helt klart är det mer lugn och ro. Det är lättare att få eleverna att arbeta här, säger han.

Reglerna för ordning och uppförande tog Jan Björklund med sig från den finska skolan. En elev som kommit försent till lektionen fyra gånger på Mattlidens skola, får försittning – man ska komma till skolan klockan sju på morgonen. Fyra ogjorda läxor ger anmärkning, tre anmärkningar betyder kvarsittning. Betyget i ordning och uppförande ges till och med i olika slags uppförande: Hur mycket tar man ansvar för sina egna handlingar? Hur mycket miljöhänsyn tar man? Hur är elevens arbetsvanor och koncentration? Hur mycket hänsyn och tolerans visar man?

Skriftliga varningar och avstängning är möjligt, men Laila Andersson har bara stängt av en elev från skolan under fem år som rektor.

– Att det blir en påföljd om man gör någonting, det händer ju i det riktiga livet också och skolan måste spegla samhället. Jag tror inte att man blir en bättre människa av att komma klockan sju, men det lär ett barn att man får respektera när man börjar, respekt för läraren och resten av klassen. Om man stör andra ska man lära sig att det inte är okej.

Betyg är ingen diskussionsfråga alls. Kommunerna och skolorna får själva välja när man vill börja ge sifferbetyg och hur ofta de ska ges. Många gör det långt tidigare än klass 7, när alla måste ge betyg. I Mattlidens skola ges sifferbetyg från fjärde klass. Men ända från ettan ges en verbal bedömning tre gånger om året, när eleverna får veta för varje ämne om de klarar sig utmärkt, bra, okej, om de måste förbättras eller om de inte är godkända.

– Det skulle kännas hemskt konstigt att först i åttan ge betyg. Det är som att - i åtta år visste jag det här - jag sade det bara inte till föräldrarna. Jag vet själv hur svårt det är att säga till föräldrar om det går dåligt. Betyg är inte att stämpla barn, utan ett sätt att få föräldrarna med från början. De tidiga insatserna tror jag jättemycket på, säger Laila Andersson.

Av alla skolsystem i världen är det svenska mest likt det finska: dagis och förskoleklass följs av nioårig grundskola som är gratis, obligatorisk och samma för alla elever. Klasstorlekar, specialundervisning och skolbibliotek är snarlikt. Extra privat undervisning som är vanligt i en del andra länder, existerar knappt. Det som är exotiskt för många andra, gratis skolmat och skolhälsovård, är självklart. Laila Andersson viftar med handen in mot matsalen när vi går förbi.

– Många som kommer hit tror att det här, skolmaten, är nyckeln till de bra resultaten. Men då får jag säga till dem att det kan inte bara vara det, för skolmat har de i Sverige också.

Men de senaste tio åren har skolpolitiken i de båda länderna delvis gått åt olika håll. Sverige har följt en trend som finns i västvärlden, mot fler nationella prov och ökad statlig inspektion. Tanken är att alla skolor ska hålla samma nivå.

I Finland finns varken nationella prov eller statlig inspektion. Enligt vad finländarna själva kallar "en förtroendekultur" bestäms mycket av det som försiggår i skolan på lokal nivå.

Ändå lyckas Finland bäst med att få alla skolor att prestera lika. Skillnaden mellan skolornas resultat i Pisa är lägst bland alla OECD-länder.

– Det finns inte A- och B-skolor. I Finland tycker man det är viktigt att barnen går i skolan i närheten, säger Laila Andersson.

Laila har valt att undervisa, hon har en niondeklass i modersmål, dvs svenska. Hon har haft många svenska kollegor på besök. De känner igen sig - så här såg den svenska skolan ut när de själva var skolbarn.

Mindre kanske de svenska rektorerna känner igen sig i Laila Anderssons jobb. Hon tycker att hon har tid och utrymme att ta sig an det pedagogiska ledarskapet. Många praktiska saker, som sjukfrånvaro och ekonomi, lägger hon inte mycket tid på. Mycket delegerar hon till lärarlagen, som planering inför temadagar. Men framför allt tycker hon att svenska rektorer verkar jobba i motvind mer än hon.

– Som rektor i Finland har man föräldrarna på sin sida. Politikerna vet att den viktigaste framgångsfaktorn för barnen är att föräldrarna och skolan drar åt samma håll. Skolan har fått vara ifred och utvecklats på sina egna villkor. Det gör det lättare för mig som rektor - jag jobbar inte emot någon. Jag upplever inte att de svenska har samma stöd av föräldrarna, säger hon.

Johanna Pipping-Arrakoski är inne på samma linje. De finska elevernas framgång tror hon inte kan förklaras enbart med skolan.

– Både hemmet och skolan, och som en tredje part samhället, alla samarbetar, säger hon.

Matsalen är stor och där serveras kokt potatis och korvgryta. Mellan tuggorna deklarerar tredjeklassaren Anna Ilmoni att hon gillar att prata - mycket. Hon berättar också att de har mycket läxor, nästan varje dag. Vant redogör hon för utvärderingar, betyg och omdömen där pilar visar vilket håll man är på väg. Varje vecka är det förhör på något och läxor får de i alla ämnen utom teckning, berättar klasskompisen Henrik Nyman.

– Jag övar läxor varje dag, kanske tio minuter. Men om det är diktamen blir det lite mer, säger han.

Finland lägger mindre pengar på skolan än Sverige. Finska lärare får något mer i lön än sina svenska kollegor, men båda länderna ligger under EU-genomsnittet och har båda dålig löneutveckling. Till skillnad från i Sverige har finska lärare en fast tariff för sina lönehöjningar, så de har nästan exakt samma lön oavsett var de arbetar.

– Inte tänkte jag någonsin på lönen inte. Det är det pedagogiska, att få bygga upp en lektion, det är det intressanta, kommenterar Johanna sitt val att bli lärare.

Många vill bli lärare. Till varje plats på den 5-åriga lärarutbildningen går det tio sökande. De väljs ut både genom kunskapstester och personliga intervjuer. Svårast är att komma in på utbildningen till klasslärare för de yngre klasserna.

– Vi kan välja de bästa av de bästa. Vi har ett briljant råmaterial att arbeta med, säger Jari Lavonen, chef för lärarutbildningen på Helsingfors universitet.

Vad är det då som gör yrket så attraktivt? Kanske att en avslutad lärarexamen leder till närmast säkert arbete. Att en färdigutbildad lärare har stora möjligheter att forska. Eller att lärare är attraktiva även på andra delar av arbetsmarknaden. Kanske är det arbetstiden.

Finska lärare har undervisningstid max 24 lektioner i veckan, när man ska vara på skolan. Utöver det kommer tid för planering och möten med kollegorna. Men planera lektionerna kan läraren göra vart och när som helst, bara det blir gjort. När eleverna har skollov, har lärarna det också. Svenska lärare har större andel av sin arbetstid i skolan.

Laila Andersson kommer ihåg hur det var innan Pisa-undersökningarna kom. I det nordiska samarbetet var Sverige alltid förebilder.

– Men allt liksom svängde med den där Pisa. Visst var det trevligt att det blev fokus på Finland, men ska vi då glömma allt det andra som man tyckte var så viktigt, vart tog det vägen? frågar hon sig.

Och svarar själv: den svenska skolan har mycket att lära den finska. Hon tar genuspedagogiken som exempel. Och medmänskligheten, att det är viktigt hur eleverna mår.

Finland har inte många invandrare. Här är det finlandssvenskarna som står för mångkulturen.

– Det är mycket mer homogena grupper här. I Sverige är det många elever som kommer från olika bakgrunder och har råkat ut för olika saker som kan göra det svårt att fungera i en klassituation. Det är mycket lättare att undervisa när man har elever som vuxit upp under trygga förhållanden, säger läraren Tobias Lindberg.

Men det håller på att förändras. Nu ser Timo Lankinen hur Helsingforsregionen börjar likna Sverige, med fler invandrare, större skillnader mellan skolorna och något sämre resultat totalt sett.

– Den kanske största faran som jag ser är att det uppstår situationer när skolans andel av utlänningar ökar till 40-50 procent så att andra flyr till andra skolor. Men inte har vi haft mycket åtgärder mot det tillsvidare. Det är bara i Helsingforsregionen det har blivit aktuellt, säger Timo Lankinen.

Och då sitter Sverige med många av svaren på hur Finland ska utveckla sin skola, tror han. Så har Finland gjort förut, sett hur Sverige provat något, avvaktat i tio år för att se om det fungerar, och i så fall infört samma sak.

Men det är svårt att säga idag. Varför skulle man lyssna på Sverige, den ständiga ärkerivalen, på ett område där Finland är överlägset?

Dessutom är skolan ingen politisk stridsfråga, diskussionen präglas mest av att man är nöjd att skolan går så bra. Timo Lankinen önskar lite mer klös i debatten.

– Jag avundas lite att politikerna i Sverige sätter högre värde i grundskolan, en diskussion som jag skulle tycka vara värt också för oss i Finland, säger han.