TEL AVIV. Verkligheten trängde sig på i vintras under Gazakriget när
bombplanen dånade förbi söderut över Tel Avivs stränder.
Precis som nu var stranden full av folk som spelade strandtennis och drack
paraplydrinkar.
– Vi vet alla vad som händer. Folk dör, säger Noa Byder, som väntar in
solnedgången på en filt tillsammans med några vänner.
– Palestiniernas liv är outhärdligt. De har ingen frihet, vi hindrar dem från
att träffa sina familjer, vi tar deras land och vatten. Men jag orkar inte
se det. Jag tror inte det hjälper att skrika i demonstrationer. Jag bara
lever mitt eget liv.
Under kriget jobbade hon som hebreiskalärare för palestinier i östra
Jerusalem.
– De är beroende av Israel, men de hatar Israel och mig. Jag kunde inte
identifiera mig med mitt land, men inte med deras heller. Jag ville lära
känna dem och bara vara jag. Men de kunde inte se mig så.
Det blir obehagligt tyst på filten.
– Just nu är allt frid och fröjd men det kan vändas upp och ner på en sekund.
Folk är så rädda, säger Yohannan Azriel.
– När vi började i armén hade vi ideal om att vi skulle bidra med något gott.
Det var skitsnack. Som soldat måste man slåss. Inte för sina ideal, utan för
sin överlevnad.
Solen drunknar i havet och ett nytt år börjar i den judiska kalendern.
Tami Harel tar upp en nyårssång på gitarren. Rosh hashana är egentligen en
familjehögtid. Vännerna har plockat ut det de gillar: sångerna, vinet och
och äppelklyftorna doppade i ekologisk honung som symboliserar ett sött nytt
år.
– Jag bryr mig bara om de högtider som jag kan koppla till mitt eget liv,
säger Tami Harel.
Hon har nyligen flyttat till det mer religiösa Jerusalem. Där går hon inte ut
på fredagkvällar när sabbaten inleds.
– Det skulle inte kännas rätt. Dessutom är ingen annan ute då.
Annars tycker ingen av dem att det påverkar dem särskilt mycket att Israel är
en religiös stat. Det gör däremot Julie Magen, som har legat hela
eftermiddagen på en handduk och solat. Hon är hemma på besök från Tyskland,
dit hon har flyttat med sin man och öppnat en tatuerarstudio.
– I kristna länder är affärerna också stängda på söndagarna, men här tvingas
vi lägga ner våra liv på sabbaten. Vill man göra en utflykt så går det inga
bussar, och kör man bil så spärrar de religiösa av vägen, säger hon.
I Tel Aviv går det hyfsat att leva det Julie Magen kallar ett normalt liv, men
hon ser en risk med bubblan:
– Det är lätt att bara ha kul här. Jag känner folk som är femtio och lever
sina liv på stranden. De är som åsnor som står och äter gräs och inte
flyttar sig ur fläcken.
Under några timmar på kvällen är den pulserande nöjesstaden faktiskt stendöd.
Men framåt elvatiden börjar barerna öppna i den bohemiska gamla
arbetarstadsdelen Florentin.
När sångerskan Reuma Gamliel strosar förbi jourbutiken på hörnet på vägen hem
från en nyårsspelning med isralisk folkmusik ser hon att hennes vänner Josef
Ralt och Zohar Ben Yosef sitter på uteserveringen mittemot.
– Det är vi som är bubblan! hojtar Josef Ralt och klappar sig på sin runda
mage.
Alla tre bor i kvarteret och är i femtioårsåldern. De talar varmt om
gemenskapen och kreativiteten i Florentin.
– Men de religiösa försöker diktera hur vi ska leva här också, säger Zohar Ben
Yosef.
Han berättar om hur butiksinnehavare har bötfällts för att de haft bröd framme
under vårens pesachhögtid, när bröd är förbjudet enligt de judiska
kostreglerna. Och de religiösa bojkottar en dygnetruntöppen jourbutikskedja
för att tvinga dem att stänga under sabbaten.
– Så nu stänger de i Jerusalem, men bojkotten fortsätter tills alla butikerna
gör likadant. Ägarna har inte råd att ignorera de religiösa, säger han.
– Det här är kärnan i vårt lands historia, säger Reuma Gamliel.
– Vi har inte bestämt oss för om vi ska vara ett judiskt eller ett israeliskt
land.
De tror att minskat religiöst inflytande skulle öka möjligheterna till fred.
– De religiösa är problemet, på alla sidor. Deras vill ha bort hela Israel,
våra vill roffa åt sig hela de ockuperade områdena, säger Zohar Ben Yosef.
– De flesta sekulära israeler tror inte på förtryck av palestinierna, säger
Josef Ralt.
– Förr, när folk från Gaza jobbade i här, kom alla bra överens. Men när
religionen ökar i betydelse på båda sidorna börjar allt gå baklänges.
Vid tvåtiden på nyårsnatten är diskoteken fulla i kvarteren kring
Allenbygatans södra ände. På gayklubben Playground kliver gogo-dansare i små
kalsonger upp på bardisken och börjar åma sig runt varsin stång till den
hårda techon. Minst 150 personer smådansar, dricker och tittar på dem. En
bartender med bar överkropp lutar sig fram över disken och ropar:
– Kom nästa fredag! Här är tomt på grund av nyåret.