När George W Bush gör sina sista dagar som USA:s president
försöker han putsa på sitt politiska arv. Det är inte lätt. Efter åtta år i
Vita huset har Bush rekordlåga popularitetssiffror, USA:s globala ledarroll
har försvagats och ekonomin är i en kris som jämförs med
30-talsdepressionen.
Det är en president på defensiven som gör sig beredd att återvända till
hemstaten Texas. Hans mest brutala kritiker beskriver honom som den sämsta
presidenten i USA:s historia och även en del av hans tidigare lojala
anhängare vacklar i sitt stöd. Matthew Dowd, Bushs chefsstrateg i
valkampanjen 2004, tycker att presidentskapet kan sammanfattas i rubriken
”Förlorade möjligheter”.
Bush, som tidigare visat mycket få tecken på självkritik, medgav häromdagen
att det var ett misstag att bara ett par månader efter invasionen av Irak
deklarera uppdraget slutfört. En banderoll med texten ”Mission accomplished”
fanns bakom Bush när han ombord på ett hangarfartyg 1 maj 2003 talade om hur
Irakkriget i princip var över.
Cheney den mäktige
En paradox är att Bush slutar sin presidenttid med ifrågasatt inflytande och
låg popularitet även bland sina egna, samtidigt som mycket gjorts för att
befästa den exekutiva makten.
Dick Cheney, USA:s kanske mäktigaste vicepresident någonsin, har varit
arkitekten bakom en strategi för att stärka presidentämbetet på bekostnad av
kongressen. Det har också spekulerats mycket om relationen mellan Bush och
Cheney. En del av presidentens belackare har sett Bush som en marionettdocka
i händerna på vicepresidenten.
Det är påtagligt att när Bush nu ger ett lite eftertänksamt intryck och inte
försvarar allt som gjorts så finns inga tvivel hos Cheney, som i en av sina
avskedsintervjuer förklarat:
– Vad vi gjort känns mycket bra. Om jag skulle ställas inför samma situationer
igen skulle jag göra exakt samma sak.
Vapnen som inte fanns
När nästan sex år efter USA:s invasion av Irak är det få som ifrågasätter att
det utdragna kriget blivit en mycket tung belastning för Bushs
presidentskap. Även om läget i Irak stabiliserats är missnöjet med kriget
mycket utbrett i USA.
Bush säger nu själv att det var en stor besvikelse att några
massförstörelsevapen aldrig hittades när Irak invaderades. Men han har
undvikit frågan om han skulle ha fattat ett annat beslut om han vetat att
det inte existerade massförstörelsevapen, det hot som utgjorde det
officiella motivet att gå i krig. Vita hus-rådgivaren Dan Bartlett har i
alla fall slagit fast att presidentskapet försvagats av motsättningarna
kring Irakkriget och att Bushs popularitetssiffror sannolikt varit högre om
USA-väljarna funnit att den bild som målades upp av irakiska
massförstörelsevapen varit sann.
Värld av konflikter
Fokuseringen vid Irak har öppnat för
kritik om att Bush försummat växande problem i Afghanistan och Pakistan, och
Gazakonfliktens upptrappning är en påminnelse om att föga intresse ägnats
frågan.
Trots stora ansträngningar har inga verkliga framsteg gjorts för att stävja
Nordkoreas eller Irans nukleära ambitioner.
För att hitta brett förankrade utrikespolitiska hyllningar till Bush får man
se till hans insatser för aidsbekämpning i Afrika. För dem får han beröm
även av i övrigt bittra fiender.
Säker på säkerheten
När president Bush i avskedsintervjuer ger sin syn på sitt eget presidentskap
framhåller han regelmässigt säkerheten. Inga nya terrorattacker har utförts
mot USA efter 11 september 2001. Det är en relativt oomstridd punkt i Bushs
pluskolumn. Men Bush lyckades aldrig bygga vidare på den uppslutning som
fanns efter attacken. Det är svårt att få väljarna att resa sig i applåder
för något som inte hänt.
Omänskliga rättigheter
Många hävdar att USA tappat mark som förkämpe för mänskliga rättigheter när
fångar torterats i Abu Ghurayb, misstänkta terrorister hållits på obestämd
tid i Guantanamolägret utan att åtal väckts och lagen kringgåtts för att
utöva hemlig telefonavlyssning.
Övertramp som gjorts, i kombination med att Bush inledde sin presidenttid med
att överge Kyotoprotokollet och andra internationella avtal, kan också ha
försvårat diplomatiska initiativ som togs under senare delen av
presidentskapet.
Fiaskon på hemmaplan
Bush inledde sitt presidentskap med en inrikespolitisk framgång – skolreformen
”No child left behind” som drevs igenom med stöd över partigränserna.
Bristen på ledarskap när orkanen Katrina i augusti 2005 orsakade enorm
förödelse i New Orleans får räknas som president Bushs största
inrikespolitiska misstag. Vita hus-rådgivaren Dan Bartlett har beskrivit
katastrofen som ”politiskt den sista spiken i kistan”. Bush tappade
trovärdighet. Stora tal, reformförslag och pr-aktiviteter blev
verkningslösa.
Det kan ha bidragit till att ett ambitiöst initiativ att ge miljontals
illegala invandrare möjlighet till legal status fälldes av Bushs
partivänner. Försöket att delprivatisera det allmänna pensionssystemet,
”social security”, slutade också i fiasko. Bush kom heller ingenstans med en
på sikt nödvändig reform för att finansiellt stärka ”medicare”,
sjukförsäkringssystemet för äldre.
Den svåra Missväxten
Bushs tidiga framgång med stora sänkningar av inkomstskatten har från
konservativt håll setts som en injektion som stärkt USA-konjunkturen. Men
när bokslutet över Bushepoken görs visar det sig att tillväxten varit låg
med historiska mått. Gapet mellan hög- och låginkomsttagare har vidgats.
De offentliga utgifterna har skenat, vilket retat många republikaner. När Bush
tog över Vita huset fanns ett federalt budgetöverskott. Nu visar en prognos
från kongressens budgetkontor att innevarande budgetår kommer att visa att
underskott på 1 200 miljarder dollar, en nivå som USA aldrig tidigare varit
i närheten av. Det är ändå innan beslut tagits om ett rekordstort
finanspolitiskt stimulanspaket.
När George W Bush lämnar Vita huset har finanskrisen urgröpt förtroendet för
den kapitalistiska marknadsekonomin på ett sätt som knappast skett sedan
30-talets depression och massarbetslöshet. Risken är dessutom att en
försvagad ekonomi krymper USA:s politiska styrka i världen.
Allvaret börjar omedelbart för Barack Obama när han på tisdag
tar över Vita huset. Konflikthärdarna i Mellanöstern och den djupa
ekonomiska krisen ställer USA:s nye president inför historiska utmaningar i
både utrikes- och inrikespolitiken. Startsträckan är obefintlig,
förväntningarna höga.
Offensiv i Mellanöstern
Efter att ha hållit en låg profil medan Gazakrisen eskalerat behöver Barack
Obama snabbt dra igång en diplomatisk offensiv mot en fredsprocess mellan
Israel och palestinierna. Trots att en hel rad tidigare USA-presidenter
försökt och misslyckats riktas världens ögon nu mot Obama, som redan
indikerat en bredare strategi för hela Mellanöstern. Till skillnad från
företrädaren George W Bush avser han att försöka involvera Iran och Syrien i
diplomatiska samtal. En lösning som inkluderar Hizbollah och Hamas anses
knappast möjlig utan iransk och syrisk medverkan.
Trappa ner – och upp
Irakkriget har hamnat påtagligt i skymundan. En ordnad truppreträtt har
inletts och det råder bred politisk enighet om att USA ska dra sig tillbaka
militärt, även om tidtabellen kan tänjas.
Vid sidan av Gazakonflikten är det främst Afghanistan som kräver Obamas
uppmärksamhet. USA trappar upp sin militära närvaro för att
möta ett växande hot från talibanerna, al-Qaida och andra terrorgrupper som
tar sin tillflykt i de pakistanska gränsområdena. General David Petraeus,
USA-befälhavaren med ansvar för Afghanistan, varnade nyligen för en svår
våldsspiral om den inte stoppas med en uthållig militär insats.
En tillstötande komplikation är att krav på pakistanskt understöd för att
bekämpa islamistiska extremister i västra delen av landet kan försvåras av
de ökande spänningarna mellan kärnvapenmakterna Pakistan och Indien.
Kärnvapenhoten
Iran och dess påstådda kärnvapenprogram står högt på Obamas utrikespolitiska
dagordning. Frågan är om han med diplomatiska initiativ och direkta samtal
kan nå framsteg där president Bush misslyckats. Risken för ökad
kärnvapenspridning måste också tacklas på andra fronter. Obama ärver Bushs
kollapsade initiativ för att få Nordkorea att skrota sina kärnvapen.
Jättarna i öst
På det välfyllda utrikespolitiska bordet finns även USA:s relationer till
stormakterna Ryssland och Kina. Det har gnisslat alltmer i förbindelserna
med Moskva under senare delen av Bushs presidentskap och den ryska ledningen
kan försöka testa Obama, inte minst i den infekterade frågan om USA:s
europeiska missilförsvar.
När det gäller Kina handlar det nu i första hand om USA:s ekonomiska
sårbarhet. Kina har placerat större delen av sin valutareserv i amerikanska
statspapper och har på så sätt hållit USA:s överkonsumtion under armarna.
Men när USA-ekonomin gått in i en svår kris är det inte självklart att Kina
längre ser USA som den givna investeringsdestinationen. Risken som Obama
ställs inför är inte bara att Kina börjar sälja av USA-tillgångar. I den
beroendesituation som råder behöver han även ny kinesisk hjälp när ett
gigantiskt finanspolitiskt stimulanspaket ska finansieras med lånade pengar.
En svår balansgång
När finanskrisen fört ner USA i en recession och arbetslösheten skjuter i
höjden har Obama knappast något annat val än att ställa sig bakom ett
stimulanspaket som kan kosta runt 800 miljarder dollar i offentliga
investeringar och skattelättnader. Det är politiskt omöjligt att låta
ekonomin falla utan motåtgärder och Obama behöver ett raskt beslut i
kongressen.
Men på sikt är det ett vågspel. USA:s skuldsättning mot omvärlden är redan hög
och stiger nu ytterligare. Det federala budgetunderskottet ser ut att hamna
långt över 1 000 miljarder dollar 2009 och någon snar bättring finns inte i
sikte. Den allt större obalansen i ekonomin ökar USA:s beroende av omvärlden
samtidigt som den kan öppna dörren för inflation, högre räntor och andra
problem längre fram.
Löften och svek
Även om krisen utgör en möjlighet för Obama att visa handlingskraft kan
budgetbegränsningarna äventyra eller försena andra viktiga vallöften. Det
kan bli svårt att hålla fast vid planer för att möta klimathotet, satsningar
på miljön och initiativ för att bryta oljeberoendet genom att utveckla
alternativa energikällor. Även om det är målsättningar som samlar ett
principiellt brett stöd kan de hamna i konflikt med behovet av ekonomisk
tillväxt på kort sikt.
Det kan överhuvudtaget bli svårare att genomföra reformer som kostar pengar,
inklusive en utlovad utvidgning av sjukförsäkringssystemet så att det kan
omfatta hela, eller i alla fall nästan hela USA-befolkningen. Samtidigt är
sjukvården, miljön och energiförsörjningen så centrala frågor att de
knappast kan överges utan att Obama tappar politisk trovärdighet.
De egna leden
Det finns grupper bland Obamas egna supportrar som betraktar honom med
vaksamhet. Sedan valsegern i november har Obama med såväl utnämningar som
uttalanden rört sig mot det politiska mittfältet och visat en pragmatism som
alla inte tycker är helt förenlig med hans utfästelser om hopp, förnyelse
och förändring.
USA:s fackföreningar, som var en viktig stödtrupp i valrörelsen, kräver säkert
att Obama håller fast vid löftet om att stödja en reform som underlättar
facklig organisering. När så mycket står på spel med USA-ekonomin vill Obama
inte i onödan stöta sig med näringslivet som nu mobiliserar stort för att
blockera en lagändring. Men från fackligt håll ses reformen som en
förutsättning för att vända trenden mot sjunkande medlemstal.
Från vänsterhåll hörs också protester mot att Obama går alltför försiktigt
fram när det hårt kritiserade fånglägret Guantánamo ska stängas. Obama
väntas i nästa vecka utfärda en exekutiv order om att misstänkta terrorister
inte längre ska kunna hållas i lägret på Kuba. Men i praktiken ser det ut
att dröja, kanske upp till ett år, innan Guantánamo slås igen. För en del av
hans anhängare är det för lång tid.
Det gamla gardet
Obama har inte visat något större intresse för att möta de krav som rests på
att underlydande i Bushadministrationen i efterhand ska ställas inför rätta
och åtalas för tortyr, rättsövergrepp och kränkningar av medborgerliga
rättigheter. Även om Obama tidigare varit kritisk förefaller han nu mer
inriktad på att blicka framåt än att gräva i gamla misstag.