NEW YORK. Den jäktade skulle lätt kunna missa vad som egentligen sker här, i
ett gathörn i stadsdelen Sunset Park i Brooklyn.
Men den som stannar, den ser.
Klungor av män med fläckade kläder står på trottoaren. De huttrar i
morgonkylan. Plötsligt bromsar en svart skåpbil in. Ett tiotal av männen
rusar fram. Föraren väljer ut fyra you, you, you and you. De hoppar in i
bilen, som snabbt kör iväg.
De som inte blev valda lommar tillbaka.
La Parada – Stoppet – kallas denna gatans arbetsförmedling. Den drar igång vid
halvsextiden på morgonen och är öppen alla veckans dagar, vardag som
helgdag.
De som står här har två saker gemensamt.De är latinamerikaner och de vistas i
landet illegalt.
Några av dem är nya i USA. De sålde allt de hade, betalade en
flyktingsmugglare, en coyote, för att ta dem över gränsen från Mexiko. Eller
kröp under ett stängsel, eller vadade och simmade över gränsfloden.
Andra på La Parada har levt i landet i nästan hela sina liv.
Victor till exempel. Han är tjugo år gammal, en rappkäftad New York-bo med
hiphop som strömmar ur gula hörlurar. Victor är uppväxt i de här kvarteren,
i Sunset Park. Han var sex år när hans mexikanska föräldrar tog sig över
gränsen.
– Jag minns bara att det var natt och att vi fick sova i ett hål i marken.
Hade Victor fötts i USA hade han blivit amerikansk medborgare automatiskt, som
sin tvååriga dotter. Nu står han utanför samhället. Visst, han fick gå i
skola i USA. Men han får inte ta körkort. Han kan inte få ett vanligt, vitt
jobb. Han har inte det viktiga personnummer social security number som krävs
vid kontakter med myndigheter i USA.
Victor riskerar att deporteras. Fast han oroar sig inte, säger han.
– Om de kastar ut oss, vem ska då göra alla skitjobb? Det här landet är redan
åt helvete, fucked up, och det skulle bli ännu mer fucked up om vi försvann.
New York är en av många storstäder i USA som fungerar som skyddszoner
sanctuary cities – för papperslösa. Stadens ledning har förbjudit sina
poliser att fråga om invånarnas uppehållstillstånd eller medborgarskap. Den
lokala polisen får heller inte hjälpa den federala invandringsmyndigheten
vid razzior.
Skälen till att lämna de papperslösa ifred är flera. New Yorks borgmästare
Michael Bloomberg sade 2006 att stadens ekonomi skulle kollapsa om New Yorks
uppskattningsvis 500 000 papperslösa deporterades.
Bloomberg tillade: detsamma gäller hela vårt land.
Polischefer är också positiva till idén. Misstron mot polisen från olika
etniska grupper minskar när de inte jagar papperslösa.
Men bara för att New York-polisen struntar i männen som säljer sig på La
Parada, betyder det inte att de är säkra. Agenterna från La Migra, som
invandringsmyndigheten kallas av de spansktalande, gör ofta tillslag mot
företag som kan misstänkas anställa papperslösa.
En sådan razzia var 51-årige Gerardo nyligen med om. Gerardo är gathörnets
veteran, en vältränad grånad man med mustasch, svart Kiss-T-shirt och
ytterst glestandat leende.
Gerardo gillar att jogga på morgonen och det räddade honom, berättar han.
– Det var i norra delen av delstaten New York. Vi byggde stugor som judiska
scoutbarn på läger skulle bo i. Vi bodde där i flera veckor. En morgon när
jag var ute och joggade hörde jag sirener. Jag bara sprang. Nu hade du tur,
ropade en agent från en av bilarna. De tog sextio av mina kamrater. Skickade
tillbaka dem till El Salvador, till Honduras, till Peru.
Gerardo har fru och två barn i Guadalajara i Mexiko. Han har inte träffat dem
på flera år, men ringer varje dag och skickar pengar.
Gerardo är som de flesta på La Parada: först tveksam till att prata, men när
han väl har börjat går det nästan inte att få stopp på honom. Snart står en
klunga runt oss, arbetare som vill berätta om förnedring, uteblivna löner,
rasism och arbetsgivare som hotar med La Migra om man klagar.
– Det finns färre jobb nu, med den ekonomiska krisen. Jag är glad om jag
jobbar två dagar i veckan.
– Och ersättningen har gått ner. Nu får man 80 dollar om dagen, förut var det
120.
– Om man alls får nåt.
Gerardo drar fram ett papper ur fickan, där han präntat veckans dagar med
prydlig handstil: LUNES, MARTES, MIERCOLES, JUEVES, VIERNES många gånger om.
Ett schema. Högst upp på papperet står det MR BRIS. Det är arbetsgivaren.
Vid varje VIERNES finns en stjärna. Den betyder lön.
– Men Mr Bris har slutat betala. Han håller inne tre veckors lön för mig. This
is America, sade han bara när jag klagade, I can do what I want. Så nu
vägrar jag jobba för Mr Bris.
Över toksockrat kaffe och kycklingempanadas på ett colombianskt kafé pratar vi
med Cesar Reinoso och Bolter Garzon. De kommer från Ecuador och är bästa
kompisar.
Medan 40-årige Bolter lever den papperslöses icketillvaro har hans fyra år
äldre kompis lyckats bli amerikansk medborgare. Genom att luras.
– Jag betalade 4000 dollar för att gifta mig med en puertoricansk tjej jag
aldrig träffat. Hon hade medborgarskap. När jag fick mitt skilde vi oss,
säger han sakligt.
En gång i tiden var också han utfattig daglönare. Nu, efter 21 slitiga år i
USA, är Cesar Reinosos nya pick-up ett tecken på att han klättrat. Han är
sin egen. En svartjobbande byggentreprenör som ibland själv hyr in någon
papperslös för att klara ett uppdrag.
Det kryllar av råttor utanför hans lägenhet, men inne finns både dator och
storbilds-tv.
Framgången har kostat. Under många år träffade han bara sin fru och sina två
söner en gång per år. Först nu har han sparat så mycket pengar att familjen
kunnat flytta efter honom till New York. Äldste sonen är elva år.
– När jag åker tillbaka till Ecuador flockas alla omkring mig. Jag säger: Åk
inte till USA! Men de fattar inte. De säljer allt. De kommer hit. När de
inser vad de gjort börjar de gråta.
Nere på La Parada går morgonen över i förmiddag. Folk börjar ställa in sig på
en dag utan inkomst.
Brooklynuppväxta Victor, den 20-årige hiphopparen, skyller på invandrarna.
– De är för många. De väller in. Och de nya vet inte vad de borde tjäna, så de
drar ner lönerna för alla. Shit, gå till vilket bageri som helst. Jag lovar,
det är fullt av rädda människor som jobbar för fyra dollar i timmen.
Victor har tur denna dag. En skåpbil stannar. Victor väljs ut. Flinande hoppar
han in i framsätet.
Ecuadorianen Bolter Garzon tittar efter bilen. Han är ledig, men har ordnat
jobb resten av veckan. Tankfullt, liksom för sig själv, sammanfattar han
drivkraften bakom allt detta.
– Jag tjänar lika mycket på en dag här som på en månad i Ecuador.