Du kan nog inte förstå hur det är att inte få röra sig fritt

Världen.
Nathalie Besèr har besökt Gaza flera gånger som journalist, senast för två veckor sedan. Några Gazabor hon träffade då berättar vad blockaden innebär för dem.

– Israelerna bestämmer till och med vad vi ska äta, säger Wael Shurafa som driver tre restauranger i staden Gaza.

– Är världsmarknadspriset på apelsiner lågt, då svämmas vi över av apelsiner. Inte ens fisken på mina restauranger är från havet här utanför.

Det finns varor i Gaza. Soffor, leksaker, mobiltelefoner. Vapen. Allt kommer genom de hundratals smuggeltunnlar som förbinder Rafah i södra Gaza med Egypten. Men det är dyrt. En flaska Head and shoulders-schampo kostar motsvarande 23 kronor. Gazas ekonomi har krympt de senaste åren. Sju av tio lever under fattigdomsgränsen och fyra av tio går arbetslösa.

Manal Miqdad är 23 år, pluggar informationsteknologi och röker oavbrutet. Hon berättar att hon precis kommit hem från Kanada, hennes första resa utanför Gaza sedan 1996.

– Åh vad roligt, säger jag. Vad gjorde du där?

– Jag fick strålbehandling och en benmärgstransplantation.

Manal Miqdad blev obeskrivligt trött någon gång i januari. Hon tappade aptiten. På Shifasjukhuset i staden Gaza togs blodprover.

Eftersom det inte finns avancerad sjukvård i Gaza fick hon tillstånd att komma in i Israel efter två veckor. Det är ovanligt snabbt. Sedan tillbaka igen och vänta på visum och tillstånd att ta sig till Egypten och vidare till Kanada. Det tog en månad.

– Det var vidrigt att inte kunna äta eller sova och att samtidigt veta att kroppen är helt invaderad av sjukdom.

Manal Miqdads bror har eget företag i Egypten och kunde betala de närmare 1,5 miljoner kronorna för den två månader långa behandlingen i Kanada.

Förutom leukemi är det få och väldigt speciella skäl som kan ge tillstånd till utresa från Gaza. Stipendium eller fin utbildning vid internationellt universitet räcker inte. Viktigt möte – absolut inte. Lust att se världen – knappast.

– Du kan nog inte förstå hur det är att inte få röra sig fritt, säger 29-åriga Maisa el Melihi, farmaceut och frånskild med tre barn.

– Jag har aldrig sett berg eller skog. Det är min högsta önskan att bara få sitta i en skog och höra löven röra sig och känna den fria luften. Här finns bara sand och hav. Jag vet inte hur många gånger jag ansökt om tillstånd att resa. Varje gång blir det nej.

Författare:
Publicerad 3 juni 2010 07.05
Uppdaterad 3 juni 2010 07.05

Världen
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu