Patienten Luiz Claudio dos Santos, 43, är sambatågets kapellmästare. Han är klädd i en glansig karnevalskostym och vandrar i cirklar längst fram i tåget.
– Karnevalen är årets höjdpunkt. Då kan folk visa vilka de verkligen är, säger han och snurrar glatt runt.
Längre bak i tåget vaggar slagverkssektionen med femtio kvinnor och män. Bakom dem puttrar högtalarlastbilen med sångare och gäster på taket. I mitten hoppar tusen svettiga karnevalsdeltagare som sjunger på årets samba som patienterna komponerat.
– Enda skillnaden är att jag säljer lite mindre öl här, många går ju på tunga mediciner. Annars är det som vilket sambatåg som helst, säger gatuförsäljerskan Maria Quitéra, 44.
Hon har varit med sedan starten för fem år sedan.
– Kolla! Läkare, patienter, skötare, anhöriga, före detta patienter, grannar och turister. Jag lovar att du inte kan se vem som är vem. Här är alla lika galna.
När Marias dotter var fjorton år drabbades hon av en psykisk sjukdom. I dag är dottern 25 och pendlar mellan att vara inlagd och perioder i hemmet.
– Förra året var hon med och dansade. I år mår hon inte bra, så hon är kvar på sjukhuset, säger Maria Quitéra. Själv förlorade hon jobbet som städerska i en medelklassfamilj när hennes dotter blev sjuk.
– De trodde väl att det kunde smitta, säger hon.
Tåget drar fram längs Avenida Pasteur som leder till villastaden Urca, Rios Limhamn, förbi stadens yachtklubb där svarta stadsjeepar med tonade rutor kör ut. Ett fåtal förare vevar ned rutan, gör tummen upp och tutar.
– Det finns fortfarande många fördomar. Men jag tycker att det blir bättre för varje karneval. Flera grannar dansar med oss nu. Jag känner igen en del av dem, säger patienten Júlio César, 40, som behandlats av psykvården i femton år.
En av grannarna kopplar armkrok och svänger runt med honom.
– Vad är karnevalen om inte en ventil för alla att flippa ut! Jag älskar att ha mentalsjukhuset som granne, säger Beth Proença, 54.
Efter två timmar når sambatågets nästan 400 patienter målet vid linbanan till Sockertoppen. Kapellmästaren Luiz Claudio dos Santos, patient sedan tjugo år tillbaka, torkar svetten ur pannan.
– Samba får mig att må riktigt bra, säger han med ett brett leende.
Hans mamma blir så rörd att hon fäller en tår.
– Det är så härligt att se honom dansa.