"Ett viktigt val för alla kurder"

ISTANBUL. Nezir Agih har en farbror i Örnsköldsvik och hans dröm är att flytta till Sverige och bli gymnastiklärare.

Men för en 21-årig kurd från landsbygden utanför Mardin i östra Turkiet är det inte lätt att ens få visum.

Så tills vidare hankar han sig fram på att renovera lägenheter i de ruffiga kåkarna i Tarlabasi, där hundratals kurdiska familjer som fördrivits från sina byar i öster trängs.

På det enkla kaféet där vi stöter på honom sitter bara män. De röker och dricker te. Nezirs röda Manchester United-tröja, som det står ”Van Nistelroy” över ryggen på, är så dammig att färgen knappt syns. Sin keps har han lagt på knät. Över den smala gatan fladdrar vimplar med valpropaganda, precis som i hela Istanbul i dessa dagar. Och naturligtvis pratar Nezir och hans kompisar politik.

– Det här är ett viktigt val för alla kurder, säger Nezir Agih allvarligt.

Minst lika avgörande som vilka kandidater som når parlamentet är det politiska rävspelet inför valet den 22 juli.

Striderna mellan armén och den kurdiska PKK-gerillan i de bergiga gränstrakterna mot Irak har trappats upp i vår. Åtskilliga turkiska soldater och gerillamän har dödats.

Nu pressar den turkiske överbefälhavaren Yasar Büyükanit på regeringen för att få grönt ljus att skicka in trupper i Irak. Där beräknas PKK ha fyratusen man under vapen. Och därifrån slår gerillan ständigt till mot mål på turkisk mark.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har hittills svävat på målet och antytt att USA borde gripa in. Såväl USA och EU som Turkiet har stämplat PKK som en terrorgrupp. Men många tror att Erdogan inte vågar ge klartecken till armén före valet, eftersom han då skulle förlora massor av kurdiska röster.

Ty trots att PKK:s kamp för ett självständigt Kurdistan krävt trettiotusen människoliv de senaste decennierna och lett till att hundratals byar i östra Turkiet bränts är stödet för gerillan och dess fängslade ledare Abdullah Öcalan ännu starkt.

– Om du frågar kurderna om deras ärliga mening så säger nio av tio att de stödjer PKK. De flesta tycker innerst inne att kurderna inte har någon annan utväg, säger Nezir Agih.

Männen runt de låga caféborden nickar instämmande.

Men regeringen då? Erdogan och hans lätt islamistiska AK-parti gör ju allt för att Turkiet ska bli medlem i EU. Och unionen har i rapport efter rapport krävt att turkarna ändrar alla lagar som diskriminerar etniska minoriteter.

Erdogan är den första ledaren i republiken Turkiets historia som erkänt att det finns en ”kurdisk fråga”. Och det kurdiska språket är inte längre totalförbjudet. Det finns böcker och tidningar på kurdiska, lokala tv-stationer och till och med turkisk tv sänder på kurdiska någon timme i veckan.

Jo, en del lagar som Erdogan har ändrat är väl bra, medger Nezir Agih motvilligt.

– Men lagar är en sak. Se hur det fungerar i verkligheten! Erdogan är premiärminister, men han är inte den riktige bossen i Turkiet.

Som så många andra är Nezir övertygad om att den verkliga makten vilar hos ”den djupa staten”. Ett komplex av militär, domstolar och höga tjänstemän som drar i trådar i det fördolda. Och ser till att folkvalda kurdiska borgmästare i städerna i öster ännu arresteras när de bryter mot förbudet att använda andra språk än turkiska i politiken.

För ett par år sedan erbjöd staten de kurder som fördrivits av armén i jakten på PKK bidrag för att återvända.

– Men det är småpengar. Och där borta finns inget kvar. Alla gårdar är brända, säger Nezir Agih.

När hans tepaus är slut slänger han en bunt brädor över axeln och erbjuder oss att följa med till huset där han jobbar.

Porten en bit upp i backen är trasig och trappan, som delvis har rasat, är svindlande brant och så trång att man måste tränga sig fram i sidled. Smutsiga barnansikten stirrar nyfiket från dörrhålen.

På tredje våningen bor Hayriye Acay med sin man och tre små barn. Det luktar fukt och unket i det enda rummet, där tapeterna hänger i flagor. Längs väggen finns familjens tillhörigheter staplade i säckar och mitt på golvet har Hayriye dukat fram en måltid med bröd, oliver och vatten. Det enda som är nytt är taket, som Nezir nödtorftigt lagt om.

– Så här lever kurder i Istanbul, säger han. Vad ska man säga? Inte är det människovärdigt i alla fall.

Hayriye är 23 år och kommer liksom Nezir från trakten av Mardin. För fem år sedan flyttade hon till Istanbul för att gifta sig med en man, som också han är kurd och rest dit för att få jobb.

– Vi ska snygga till väggar och tak. När barnen blir större ska jag försöka få ett arbete. Jag vill inte ha fler barn nu, utan komma ut och jobba, bara min man går med på det, berättar hon med minstingen Vorsin klängande på armen och grannens alla ungar runt benen.

Om en vecka ska Hayriye för första gången gå till en vallokal.

– Vi röstar på en av våra egna kandidater. Någon som kan lösa kurdernas problem. Någon som kan se till att vi får våra egna skolor och kan tala vårt eget språk, säger hon.

Hur det ska gå till? Självklart är det bäst för alla om vi får ett självständigt Kurdistan, anser Hayriye Acay.

– Så många martyrer på båda sidor. Jag tror att det enda sättet att få slut på dödandet är att vi får ett eget land.

För Nezir Agih är det inte lika enkelt.

Han tänker visserligen liksom Hayriye rösta på en oberoende kurdisk kandidat vid namn Dogán Erbas, som kommer från kvarteret och vars namn fladdrar på de lila vimplarna över gatan.

Men Nezir Agih har också andra drömmar och tycks stå med benen i två olika världar.

Sina föräldrar och fem syskon har han kvar i hembyn Dara, långt bort i öst. Nezir säger att ett turkiskt medlemskap i EU nog vore bra för kurderna ekonomiskt, men hur går det med kultur och traditioner?

Själv har han varit utbytesstudent i Polen i ett halvår inom ramen för EU-projektet Erasmus. Där skaffade han sig en polsk flickvän, som han ”tyckte om utan att älska”.

Men polackerna söp som galna och för Nezir, som är både religiös och nykterist, var det obehagligt.

– Jag hatar när folk blir fulla. De blir som djur. Om jag tänker på att mina systrar skulle gå klädda halvnakna som kvinnor i väst känns det inte alls bra.

Samtidigt är Nezir Agih hjärtligt trött på den turkiska nationalismen. När han läste vid universitetet i Sakaraya blev han trakasserad för att han var kurd. Och nu är hans största fasa att bli inkallad i armén och tvingas rikta ett gevär mot en kusin eller granne som kämpar med PKK.

– Tänk att tvingas döda sin bror där borta i bergen. Vad kan vara värre?

Så sakta men säkert har drömmen om Sverige vuxit fram. Farbrodern i Örnsköldsvik har berättat att det inte alls är som i Turkiet, där man måste ha rätt kontakter för att ta sig fram.

– Jag skulle kunna bli gymnastiklärare i Sverige. Eller om det inte går jobba som kypare på någon restaurang. Det har jag gjort i Anatalya, säger Nezir entusiastiskt.

Men i nästa ögonblick är det som han grips av någon slags längtan hem.

– Fast kanske jag bara jobbar ihop lite pengar i Sverige och sen reser tillbaka och gifter mig hemma i Dara.