RIO DE JANEIRO. Gilson Antônio de Souza är hantverkare. Han är färgad och
har ett jack i skallen efter ett av hans alkoholiserade fars utbrott under
barndomen. Han växte upp i den milisstyrda favelan Rio das Pedras i Rio de
Janeiro och började jobba som målarassistent när han var tretton år.
Nu är han 42 år och har gjort det som tidigare var omöjligt i Brasilien.
Han har genomgått en klassresa.
Idag är han byggmästare med tolv anställda. Han bygger hus, renoverar
lägenheter och restaurerar kolonialhus. Det är Gilson och hans anställda som
ligger bakom restaureringen av det populära hotellet Solar de Santa i
bohemstadsdelen Santa Teresa i Rio de Janeiro.
Gilson de Souza är en av de 21 miljoner brasilianare som under de senaste
åren tagit plats i den nya medelklass som uppstått nästan över en natt i
världens femte största land. Från att ha tillhört den marginaliserade
underklassen, som fått kämpa en daglig kamp för mat på bordet, äger
hantverkaren idag en Opel Vectra, en bostadsrätt och ett sommarhus.
– Alla ser mig som en fattig, färgad stackare som sliter dag ut och dag in.
Vad få inser är att jag i många fall tjänar mer pengar än den vanliga
medelklassen som kontrakterar mig, skrattar hantverkaren som inte är ensam
om att ha tagit steget ur fattigdomen.
Hans fru, som också är uppväxt i favelan Rio das Pedras, är idag
butiksbiträde på den exklusiva sko- och väskaffären Arezzo på varuhuset
Shopping da Gavea där stadens överklass handlar.
– När jag var femton fick jag mitt första jobb som försäljerska. Nu har jag
jobbat mig upp och kommit till det bästa varuhuset i hela Rio, ler Emília de
Souza, 40 år.
Vad som skiljer den nya medelklassen från den traditionella är att den nya
saknar högre utbildning och har tagit sig fram utan banklån eller statlig
hjälp. De är entreprenörer som driver skönhetssalonger, bilverkstäder,
närlivsbutiker och strandbarer, eller arbetar som framgångsrika försäljare
eller hantverkare.
Deras inkomster tangerar den traditionella medelklassens månadslöner, men de
tillhör inte den formella ekonomin i landet. Få har sina pengar på banken.
– Trots att vi tjänar mycket pengar släpps vi inte in i den offentliga
ekonomin. Många av oss kan inte ens öppna ett vanligt bankkonto. För
myndigheterna är vi fortfarande fattiga personer som kommer från favelan,
säger Gilson.
Tidigare var det vanligt att den brasilianska underklassen hade fem, sex,
sju barn. Idag när den kommunala skolan inte längre fungerar har bara de
barn som går i privatskola en framtid. En av hemligheterna bakom Gilsons och
Emílias klassresa är att de valt att endast skaffa ett barn, Richard, 10 år.
Varje månad betalar föräldrarna en dyr skolavgift för att deras son ska få
en grundutbildning som gör att han kan gå vidare till universitetet.
– Vi skulle aldrig kunnat ge Richard ett bättre liv än det vi själva haft om
vi skaffat fler barn, säger Gilson som satt sin son att studera engelska på
kvällarna.
Den andra hemligheten bakom klassresan är att paret bor i förstaden
Jacarepaguá, utanför Rio de Janeiro, med 120000 invånare. Mat, bensin,
skolor och nöjen är billigare, och stranden ligger bara tjugo minuter bort.
Den tredje hemligheten bakom klassresan är att den brasilianska
skattemyndigheten inte intresserar sig för den nya medelklassen.
– Som försäljare har jag ingen fast lön. Jag får provision på allt jag
säljer. Jag deklarerar ungefär hälften. Annars skulle jag inte få något alls
i pension. Resten får jag kontant i handen, säger Emília.
Om tio år räknar paret med att kunna pensionera sig och flytta upp till
delstaten Espírito Santo där de har sitt sommarställe. Gilson ska köpa några
lägenheter i Jacarepaguá och leva på att hyra ut dem och Emília kan plocka
ut en hyfsad pension efter 35 års yrkesliv. Vad som också gläder paret är
att klassresan gjort att Gilson återfått kontakten med sin alkoholiserade
far.
– Jag fann honom på ett torg i centrum och satte in honom på ett
behandlingshem. Nu är han nykter sedan flera år tillbaka.