GURGAON. Det blir ingen semesterresa i år för familjen Ghosh. Alla slantar
utanför hushållsbudgeten satsas på äldsta dottern Nupurs gymnasieexamen.
Liksom många andra indier i den växande medelklassen prioriterar man barnens
utbildning högt.
– Jag vill att mina döttrar ska bli självständiga kvinnor, säger pappa
Chittaranjan.
Vid rödljusen i det trafikmyllrande New Delhi: En smutsig flicka i
tioårsåldern knackar på vårt bilfönster och tecknar i en gest mot munnen att
hon vill ha pengar till mat. Chittaranjan Ghosh, 48-årig chaufför och själv
pappa till två döttrar, tar fram några kex ur ett paket och ger till
flickan. Hon fortsätter ändå envetet att knacka, uppenbart missnöjd med
gåvan. Han slår ut med händerna.
– Det är svårt att förhålla sig till tiggarbarnen. Ger man dem pengar är
risken stor att de hamnar i någon annans ficka, säger han.
Fattigdomen gör sig ständigt påmind i Indien, där över 300 miljoner av
landets drygt en miljard invånare lever på mindre än en dollar om dagen. Men
allt fler har fått det bättre. Sedan början av 1990-talet, då Indien lade om
sin ekonomi till att bli mer marknadsstyrd, har medelklassen, beroende på
hur man definierar gruppen, ökat från 150 till mellan 250 och 400 miljoner
människor. De spänner över ett brett inkomstspann men har det gemensamt att
de både kan konsumera för dagen och investera i framtiden.
Ghosh är en sådan familj, som kan sägas tillhöra det övre skiktet av den
lägre medelklassen. Pappa Chittaranjan jobbar för ett större taxibolag som
kör företagskunder och tjänar med övertidsersättning motsvarande 2300 kronor
netto i månaden. Familjen bor i Gurgaon utanför New Delhi, där
fastighetsboomen är störst i hela landet. Det märks bland annat på Ghoshs
enkla radhus, som på fem år har stigit i värde från 100000 kronor till en
halv miljon.
Mamma Chanchalla, 41 år, är hemmafru. Familjen visar stolt upp sin bostad,
som i jämförelse får en ordinär svensk trerumslägenhet att framstå som
luxuös.
– Eftersom huslånen är betalda har vi inte så många utgifter. Det som slukar
pengar är flickornas skolgång, berättar Chittaranjan Ghosh.
Döttrarna går som nästan alla medelklassbarn i privata skolor, som finns i
alla olika prisklasser. Enligt en ny undersökning av konsultbolaget McKinsey
kommer genomsnittshushållet i Indien att om tjugo år lägga nästan en tiondel
av sin inkomst på utbildning. Det är betydligt mer än i något annat
jämförbart land.
Just nu är 17-åriga Nupur hemma för att plugga inför sin studentexamen i
slutet av mars. Familjen har investerat i en begagnad dator, men eftersom
elektriciteten i bostadsområdet bara är påslagen under morgnar och kvällar
sitter hon och läser skolböcker på sin säng, i ljuset från fönstret.
Nupur drömmer om att komma in på Indian Institute of Technology, världens
kanske mest prestigefyllda utbildning för ingenjörer med IT-inriktning.
– Men det finns bara ett par hundra platser till tiotusentals sökande så
chansen är väldigt liten, berättar hon.
Just de hårda gallringarna skapar stora problem bland indiska ungdomar i
medelklassen. Tonåringar begår varje år självmord för att de inte kommer in
på skolorna de sökt till. Men Nupur verkar ha en sund inställning till sina
studier.
– Jag vet vad jag kan och det finns andra, bra skolor. Det viktiga är att
jag får ett jobb så att jag kan försörja mig själv. Jag tänker inte gifta
mig, slår hon bestämt fast.
Det är en markering av självständighet. För även om nästan alla flickor ur
medelklassen utbildar sig blir en majoritet av dem fortfarande hemmafruar
efter giftermålet.
– Det är ett omodernt system som jag hoppas försvinner, säger pappa
Chittaranjan, som själv gjorde en klassresa då han som ung lämnade
fattigdomen i Calcutta och arbetade sig upp som chaufför i Delhi.
Men han är också ett exempel på att den nya, marknadsinriktade ekonomin inte
bara är av godo. För fem år sedan blev han uppsagd från sitt jobb på
bilfabriken Maruti Suzuki, då företaget valde att kontraktsanställa yngre
istället. Visserligen fick han ett avgångsvederlag som gjorde att han kunde
köpa loss sitt hus men alla trygghetsförmåner försvann.
Någon semesterresa blir det inte i år, men familjen tänker sätta upp sig på
kölistan för att få köpa en Tata Nano, den indiska folkbilen som bara kostar
motsvarande 17 000 svenska kronor och som kommit att symbolisera
medelklassens växt- och köpkraft.
När yngsta dottern Nayan, 13 år, kommer hem från skolan hinner hon knappt ta
av sig skoluniformen och äta lunch innan det är dags för henne och Nupur att
gå till sina privatlärare för extrastudier.
– Flickorna är vår framtid. Och den ser ljus ut. Kvinnor i Indien börjar ta
allt mer plats, säger mamma Chanchalla.
Även om Indien fortfarande har långt kvar till jämställdhet mellan könen så
har hon delvis rätt. Läskunnigheten bland kvinnor har ökat från knappt nio
procent 1951 till 54 procent idag. Och enligt analysföretaget Boston
Consulting Group har andelen kvinnor ur den indiska medelklassen som
förvärvsarbetar ökat från en till femton procent bara under det senaste
årtiondet.