TANGER. På hamnkaféerna i Tanger hänger haschångorna fortfarande tunga – och
än flödar narkotikan mot Europa och Sverige. På Café Albahar sitter trettio
män med glansiga ögon.
Skäggiga gubbar i fez spelar tärning och dricker te med mynta. Unga killar med
frisyrgelé i håret skrålar till fotbollsmatchen på tv:n. Prydliga herrar i
kavaj kommer just från kvällsbönen i moskén.
Varje ny gäst som droppar in i den ruffiga lokalen följer samma ritual. De
hälsar på kaféägaren Hassan. Utbyter några skämt. Slår sig ner på en
pinnstol som skrapar mot cementen. Och plockar sen upp ett litet inplastat
paket ur fickan samt ett läderfodral med en tvådelad pipa som de skruvar
ihop.
– Vad vill ni ha? frågar Hassan och flinar tandlöst. Hasch? Marijuana? Ett
gram eller ett kilo?
Trots att den marockanska polisen har börjat ta i med hårdhandskarna mot
Marockos haschodlare och langare gör han ingen hemlighet av vad som är
själva affärsidén med hans kafé. Fast lite försiktigare har han blivit.
Lagret av cannabis finns inte längre i huset. Utan i elskåpet som är
monterat på muren, tio meter från ytterdörren.
– Det är inte jag som säljer. Det är han där, bedyrar Hassan och pekar på en
av sina kompisar som vinkar vänligt.
Tjugofem kronor ska han ha för ett litet paket hasch. Priserna har gått upp.
– Polisen bränner odlingarna uppe i bergen. Men jag vet byar där man kan köpa,
säger Hassan och blinkar.
Marocko har länge varit den i särklass största leverantören av cannabis till
Europa. 90 procent av allt hasch och marijuana i Sverige har producerats
här. Stora partier smugglas i fiskefartyg och snabba båtar över Gibraltar
sund och i långtradare på de många färjorna. Men de senaste åren har
Marockos kung Mohammed VI beordrat polis och militär att strypa flödet.
Skälet är enkelt. Marocko är beroende av handel med Europa. Landet har till
och med lämnat in en medlemsansökan till EU. Den lär aldrig bli beviljad.
Men eftersom EU på initiativ av Frankrikes president Nicolas Sarkozy bygger
en Medelhavsunion med förmånliga handelsavtal för Nordafrikas stater, vill
kungen ligga väl till. Och såväl EU som USA har satt tryck på regimen i
Rabat att en gång för alla slå ut de marockanska knarksyndikaten.
Knarkkuriren Muhammed vet av egen erfarenhet att det inte är riskfritt att
smuggla narkotika till Europa. Lastbilen han körde av färjan mellan Tanger
och spanska Algeciras visade sig innehålla 800 kilo cannabis.
– En maffiakille här i Tanger hyrde mig, berättar han. Jag skulle få bra
betalt och just då lät det som en bra idé. Fast tullen stoppade mig och sen
fick jag sitta två och ett halvt år i fängelse i Malaga.
Numera kör Muhammed bara taxi, hävdar han. Vi frågar om det är lätt att hitta
odlingarna uppe i Rifbergen. Han skakar på huvudet.
– Förr var det bara att köra upp i bergen runt Chefchaouen så såg man
haschodlingarna från vägen. Nu är det farligt däruppe. Maffian har blivit
försiktig och odlarna är rädda.
Det tycks de ha anledning att vara. Enligt en rapport som den marockanska
regeringen överlämnat till EU och USA arresterade polisen under förra året
28 896 personer av olika nationaliteter för narkotikabrott. Också en lång
rad fångvaktare, poliser och personer ur säkerhetsstyrkorna har ställts
inför rätta.
Samtidigt som polis och militär klämt åt knarkbaronerna har man med piska och
morot tvingat bönderna i Rifbergen att övergå till att odla grönsaker,
blommor och saffran. Haschodlingar har bränts och odlare som vägrat byta
gröda har dömts till fängelse.
Enligt Marockos regering har ytan där det odlas cannabis på några år krympt
från 134 000 till 60 000 hektar.
Men även om flödet av hasch från Marocko till Europa har minskat, tycks det
inte råda någon brist på den inhemska marknaden. Hassans kafé strax ovanför
fiskehamnen i Tanger är långt ifrån det enda där de söta haschångorna
hänger tunga under taket på kvällarna.
På stan är det gott om uniformerade poliser som inte gärna kan undgå att se
hur de marockanska männen – och en och annan turist – tänder på, trots att
det enligt landets lagar är strängt förbjudet.
På nattkröken, när de sista gästerna har gått hem från Café Albahar, sitter
han ensam kvar på en pinnstol. Haschpipan hänger slappt i handen. Glöden
pyr. Men Hassans blick är slocknad.