Ett år efter tsunamin återstår fortfarande mycket arbete i Rikuzentakata. Staden var en av dem som drabbades hårdast av flodvågen för ett år sedan. 80 procent av byggnaderna totalförstördes. För stadens invånare är framtiden fortfarande osäker.
– Här finns det inte längre några jobb, alla bekymrar sig över pengar. Många i min ålder tror inte att det finns någon framtid här. Men om alla flyttar härifrån blir det en självuppfyllande profetia. Själv vill jag göra vad jag kan för att hjälpa till, säger Masaki Nakadaira, en kedjerökande 33-åring, samtidigt som han blickar ut över dalen där hans hemstad en gång låg.
Rikuzentakata, en kuststad med omkring 23 000 invånare, var berömt för sin vackra natur. Längs strandkanten fanns en allé bestående av tusentals tallar, av regeringen utnämnd till en av landets hundra vackraste platser. Idag återstår bara ett av träden, bredvid ruinen av vad som tidigare var ett vandrarhem.
På grund av det geografiska läget, inklämt mellan två höga berg, slog flodvågen extra hårt mot Rikuzentakata. En stor del av staden låg på en låglänt slätt. Av 8 000 byggnader totalförstördes över 80 procent. Vågen nådde flera kilometer in längs dalen. Omkring en tiondel av invånarna har bekräftats döda eller saknade. Ett år efter flodvågen är det fortfarande svårt att förstå att det karga landskapet tills för ett år sedan var en stad full av liv. Bara ett fåtal ruiner av större byggnader står kvar. Här och där ligger enorma högar av bråte, höga som trevåningshus. Stora ansamlingar av vatten kantar de leriga vägarna. Lukten av smutsigt hav ligger som ett täcke över dalen.
– Jag flyttade härifrån efter gymnasiet och bodde i Osaka i över tio år. Efter katastrofen bestämde jag mig för att flytta tillbaka hit. Det som hände har stärkt mina band till staden. Nu känns det otänkbart för mig att någonsin bo någon annanstans igen, berättar Masaki Nakadaira.
Kvart i tre på fredagen den 11 mars förra året gjorde sig Kako Usui redo att lämna jobbet på stadshuset i Rikuzentakata. Hon skulle sluta tidigare än vanligt den här dagen, och var i full färd med att sätta på sig ytterkläderna när marken började skaka.
– Jag kände direkt att det här inte var en vanlig jordbävning. Det skakade så våldsamt att det var omöjligt att stå upp. Tillsammans med några kollegor tog jag skydd under ett skrivbord så att vi kunde skydda oss från alla saker som föll omkull. Vi höll varandras händer och bad att det skulle upphöra, berättar hon.
När skakningarna efter jordbävningen slutligen klingat av samlades de anställda i en park framför stadshuset för att kontrollera om någon saknades eller var skadad. Kort därefter ljöd tsunamivarningen. Tillsammans med sina kollegor sprang Kako Usui mot den närmaste byggnaden, ett trevåningshus. Men trängseln var för stor och hon kunde inte ta sig in.
– Jag insåg att jag kommer skulle hinna upp högt nog på grund av allt folk, så istället sprang jag tillbaka till stadshuset. Jag lyckades ta mig upp på taket i samma stund som vågorna började skölja in över byggnaden. Efter det minns jag inte alls vad som hände, säger hon.
Men Kako Usui hade tur. Huset som kollegorna flydde till hamnade helt under vatten. Få av de som tog sin tillflykt dit överlevde. Idag står stadshuset som en spöklik ruin ett hundratal meter från vattenbrynet. Insidan är fortfarande fylld av bråte. Verksamheten har flyttat till en tillfällig byggnad någon kilometer bort.
Kako Usui arbetar fortfarande för sin gamla arbetsgivare.
– Jag är glad över att jag har ett jobb. Det hjälper till att hålla de jobbiga tankarna borta. Jag vet inte hur jag skulle klara mig om jag tvingades sitta hemma hela dagarna, det skulle nog bli outhärdligt.
Hon beskriver året som gått som att hon har levt i en bubbla. Varje dag är en kamp mot de svåra tankarna.
– Helgerna är värst. Då vill jag gärna vara ute i naturen med min dotter. Men det är omöjligt att känna någon glädje när spåren efter det som har hänt fortfarande är så tydliga överallt. Det tär verkligen på vår hälsa.
Ett annat problem är de återkommande efterskalven, som fortfarande gång på gång skakar hela Japans östkust. Antalet kännbara skalv är idag flera gånger högre än vad de var innan den 11 mars 2011.
– Små jordbävningar som jag inte skulle ha lagt märke till tidigare får mig att läsa nyheterna i mobiltelefonen. Det kan ju ha varit en allvarlig jordbävning någon annanstans. Tanken på att det kan komma ytterligare en tsunami är fasansfull, säger Kako Usui.
Vi sitter i bilen på väg till Masaki Nakadairas familjs tillfälliga hem uppe på ett berg i stadsdelen Hirota. Efter tsunamin byggde myndigheterna upp temporära bostäder här. Eftersom familjen Nakadairas hus var ett av de som försvann i vattenmassorna bor de nu i en liten trerumslägenhet på 35 kvadratmeter. Mamman är hemmafru och pappan arbetar med att forsla bort bråte till hamnen i grannstaden. Även Masakis bror och mormor bor i den lilla lägenheten.
– Hyran är gratis, vi behöver bara betala för el, vatten och gas. Men det är väldigt trångt så vi hoppas att vi kan flytta till något mer permanent snart, berättar Masaki Nakadaira.
Arbetet med att röja upp uppskattas ta ytterligare tre år. Först därefter kan det på allvar bli tal om att bygga upp staden på nytt. Flera olika förslag på hur den nya staden ska se ut finns planerade. Uppskattningarna över hur lång tid byggandet kommer att ta varierar. Enligt Akitoshi Saka, delaktig i stadsplaneringen, kommer det dröja länge innan det finns nya bostäder åt alla.
– Det största problemet är att det inte finns manskap eller maskiner nog för att bygga nya bostäder snabbt nog. I bästa fall kan den sista familjen lämna sin temporära bostad om tio år.